Allt som hänt i parken

Skval kom precis som solen hann nå toppen av den stora sandklippan vid östra ingången. Inte med buller eller brådska. Han klättrade bara upp längs klippkanten – sakta, bestämt, en klo i taget – och ställde sig sedan på toppen och tittade ut över parken med de där stora, runda ögonen. Som om han mätte upp allt. Surre hade redan fått rapport från nattparktjänsten att något närmade sig, men det var ändå en viss känsla av att tappa andan när man såg honom i gryningsljuset. Terrakottafärgad rygg, blekgul mage, lång och bred och väldigt stilla. Han klättrade sedan ner på andra sidan och tog sig fram till klippsektionen utan att fråga om vägen. Det är tydligen inte Klippjagarens sätt. De vet liksom var de ska. Surre satte ut vatten och tre bitar kaktusfrukt på den platta stenen vid basklippan. Skval tittade på fruktbitarna länge. Sen satte han sig ner bredvid dem. Inte på dem – bredvid dem. Surre bestämde sig för att det var ett bra tecken. Man lär nog inte skynda på en Klippjagare.

Ikväll skrev jag en ny saga om Pors. Den heter "Pors och den mystiska issången" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Surre hade sett lådan stå vid grinden sedan tidig morgon. En låda av ljust trä med små ventilationshål längs sidan, och ingenting som rörde sig inuti – i alla fall inte vad Surre kunde se. Han lade örat mot trä­väggen och lyssnade. Ingenting. Han knackade försiktigt. Ingenting. Han gick in och hämtade sin frukostsmörgås och åt den bredvid lådan under en halvtimme. Fortfarande ingenting.

Det var inte förrän solen hade rört sig tillräckligt och skuggan från tamariskbusken föll precis rätt som locket sakta lyftes inifrån. Rimma klev ut med de enorma öronen vikta framåt som ett litet parasoll, sniffade en gång åt vänster och en gång åt höger, och satte sig sedan ned i den nya skuggan som om hon alltid hade bott där.

Surre antecknade: 'Rimma verkar ha en mycket tydlig uppfattning om var solen befinner sig vid varje givet ögonblick. Satte sig omedelbart under den bästa skuggan. Kontrollerade sina klor. Nickade svagt, som om hon godkänt platsen.' Han observerade också att hon inte rörde sig på nittio minuter, men att öronen rörde sig hela tiden – långsamt, som en kompass som letar nord. När skymningen lade sig över ökendelen av parken reste hon sig äntligen och gick tre steg. Sedan stod hon stilla igen och lyssnade på något Surre inte kunde höra.

Ikväll skrev jag en ny saga om Sasa. Den heter "Sasa och den försvunna skuggan" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Den åttonde juli anlände Stava till Granskuggedalen i ett tunt morgondis som låg kvar länge efter att solen kommit upp. Jag stod vid staketet och väntade, men Stava syntes knappt förrän han redan var framme vid det stora granskelet i dalens mitt. Han rör sig som om han alltid funnits där, steg för steg längs en stig som bara han verkar se.

Gropa stod alldeles stilla när hon märkte honom – det gör ju skällbockar när något intresserar dem – och de två stod och tittade på varandra en god stund utan att någon av dem rörde en hov. Sedan gick Stava runt henne i en stor båge, nosade på tre stenar i rad och la sig ner i mossans tjockaste del som om det var det han planerat hela dagen.

Gropa verkade inte ha något emot sällskapet. Mot kvällen stod de nära varandra under samma gran, båda med blicken riktad in i skogen mot ingenting alls. Jag tror Stava kommer trivas här. Han verkar vara en som hittar sina egna vägar och sedan håller sig till dem.

Ikväll skrev jag en ny saga om Mulla. Den heter "Mulla och den försvunna röda hatten" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Ikväll skrev jag en ny saga om Skare. Den heter "Skare och den försvunna skymningen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Skare anlände till Vitfjällets isgrottor tidigt på morgonen den sjätte juli, precis i det blågrå skymningsljus som hon tycks älska mest av allt. Transportlådan öppnades varsamt och hon gled ut utan ett ljud – en handsbredd ovanför marken, som islodjur gör, med svansen horisontell och ögonen halvslutna mot det svaga ljuset. Frusen märkte henne nästan direkt. Han svävar vanligtvis i sina egna banor längs den frusna sjöytan vid den här tiden på morgonen, men den här dagen stannade han upp och höll sig alldeles stilla. De svävade en stund parallellt utan att röra varandra, som två långa blåvita penseldrag i samma tysta målning. Skare verkar ha en alldeles egen rytm – hon rör sig i mjuka cirklar snarare än raka linjer, och hon stannar länge vid sprickorna i isen och undersöker dem noga. Frusen brukar vara den som håller sig mest för sig själv, men redan under den första timmen hade han börjat sväva i en lite större cirkel – precis tillräckligt stor för att rymma dem båda.

Ikväll skrev jag en ny saga om Driva. Den heter "Driva och det försvunna knastret" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Ikväll skrev jag en ny saga om Smulan. Den heter "Smulan och den försvunna viskesången" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Surre stod och tittade åt öster när han märkte att luften dallrade lite konstigt. Han tog tre steg – och plötsligt låg de där: smala stenpassager som slingrar sig mellan höga röda klippväggar. Vinden piper när den tränger igenom. Det luktar varm sand och gammal sten. Någonstans djupt inne hördes ett svagt bräkande.

Sasa anlände precis i det ögonblick när solen sjönk bakom den stora klipphyllan och kastade allt i ett varmt orangerött ljus. Det var en god tid att anlända, om Surre får säga det. Klocködlor trivs när himlen glöder och stenen ännu är varm.

Hon kom glidande längs staketet på de långa, eleganta benen – nästan som om hon inte rörde sig alls, utan att sanden helt enkelt flöt bort under henne. Svansen svepte mjukt efter, lika lång som hela resten av henne.

Det första hon gjorde i parken var att hitta den plattaste stenen i hela ökenkvarteret. Hon lade sig på magen, blundade med ett öga och höll det andra öppet mot horisonten. Surre försökte notera om detta var ett beteende med vetenskaplig betydelse, men kom inte på vad det kunde vara. Det såg mest ut som att hon helt enkelt bestämde vem som var chef över stenen. Och det var hon.

Senare på kvällen vibrerade svansen svagt mot bergkristallen vid fontänkanten. Ett litet 'tling' hördes. Parkens sparvar tystnade. Surre tystnade. Alla lyssnade en stund.

Det var en bra kväll.

Ikväll skrev jag en ny saga om Glöd. Den heter "Glöd och den busiga sandhögen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Surre hörde det först – ett litet plinkande långt bortom Knasterskogen. Han följde ljudet genom täta granar tills skorna blev blöta. Där låg en glänta full av mossa och stenar med vatten som droppar ner i små mörka pölar. Det luktar jord och något sött. En groda satt och väntade som om den visste att vi skulle komma.

Strossel kom i gryningen, precis när dimman låg som tunnast bland stammarna. Ingen hörde henne komma – det gör man aldrig med en barkklättrare. Det enda tecknet på att något nytt hade hänt var att mossan vid den gamla granen vid inkörsporten hade en liten tryckt fläck, som om någon väldigt liten och väldigt beslutsam hade satt ner nosen mot den och stannat en stund för att lukta. Surre hittade fläcken vid sjutiden och kände direkt att något hade förändrats i skogen. Det luktar annorlunda när en barkklättrare är i närheten – lite bark, lite jordighet, lite sådant som inte riktigt har ett namn. Han letade försiktigt och till slut såg han henne. Hon satt halvvägs upp på en björk, med nosen pressad mot barken och klorna ordentligt ingreppade. Hon rörde sig inte – men ögonen följde allt. Skuggan av ett löv. En liten mygga. Surres andedräkt mot luften. Strossel verkar ha bestämt sig redan. Det är hennes träd nu. Surre noterade det i loggen och la till: hon hade valt den bästa björken i hela avdelningen, den med den tjockaste barken och den finaste mossan nedtill. Bra smak, den nya.

Ikväll skrev jag en ny saga om Strossel. Den heter "Strossel och den försvunna svampdoften" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Ikväll skrev jag en ny saga om Glö. Den heter "Glö och det mystiska plingandet" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Surre var ute och kontrollerade östra staketet när han hörde ett konstigt ljud. Knaster, knaster, knaster. Han tittade ner – och där låg ett tjockt lager torra löv som inte funnits där igår. Bakom dem stod en tät skog med krokiga ekar och rötter som buktar upp ur marken som gamla ryggar. Det luktar mossa och lite svamp. Perfekt ställe att gömma sig på.

Det var tidigt på morgonen, när dimman fortfarande låg kvar i det låga buskskiktet, som Knota anlände till skogsdelen av Puffparken. Surre märkte henne inte förrän han nästan gick rakt in i henne. Han stannade upp med ena foten i luften och tittade. Knota tittade tillbaka. Hennes stora ögon var halvt slutna på ett sätt som inte alls var oartigt, utan snarare som om världen rörde sig i ett behagligt tempo som bara hon kände till.

Hon hade redan hittat sin plats vid den gamla granen med den gröngrå barken. Tre centimeter från stammen, exakt i skuggan av en stor gren, svävar hon nu och har gjort det sedan dess. Surre vet inte om hon sovit eller bara tänkt. Han lutade sig fram och tittade noga. Hennes fläckar är beige som torkad trädsvamp, ljusa på magen och mörkare på ryggen, och i det dova skogsljuset smälter hon nästan in i allt runt om.

När Surre hällde upp sin morgonkaffe i termosen – ett litet plingande ljud – ryckte Knota till en millimeter och slöt ögonen lite mer. Det var den enda reaktionen. Surre beslutade direkt att hon var den lugnaste invånare parken någonsin tagit emot.

Ikväll skrev jag en ny saga om Knota. Den heter "Knota och den försvunna svampdoften" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Det var precis i den stunden när skymningen lade sitt rosa skimmer över sanden som Duna anlände till hagen. Hon kom tyst, som alla dyneviskare gör, men det var något i sättet hon stannade upp på dynkrönets topp och bara stod där – fullständigt stilla – som om hon ville mäta upp platsen med blicken innan hon bestämde sig för att trivas. Skimra märkte henne först. Sedan stod alla tre med blicken riktad uppåt mot det smala siluettet mot den orangeröda himlen. Sanno tog ett försiktigt steg i hennes riktning, men Duna väntade tills han var halvvägs innan hon sakta klev nerför dynen för att möta honom. Viska hölls lite på avstånd till en början – hon är ju den som alltid måste förstå en ny vän ordentligt innan hon riktigt välkomnar. Men när skymningens sista ljus försvann och kvällssvalkan lade sig över sanden låg alla fyra nära varandra under den stora stenen i hagens bortre hörn. Duna är lugn och nyfiken på ett sätt som känns precis som om hon alltid hört till. Jag ser fram emot att se henne finna sin plats här.

Ikväll skrev jag en ny saga om Viska. Den heter "Viska och det försvunna fröet" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Glöd kom precis när solen låg som lägst mot horisonten och färgade hela ökenkvarteret i djup orange. Surre stod vid vaktposten vid sandporten och höll på att skriva in morgondagens schema när han hörde ett egendomligt ljud – ungefär som när man drar ett finger längs ett tomt glas. Han tittade upp. Där stod hon redan, mitt på den varma klippan vid entrén, med det stora runda huvudet lite snett och de ovala ögonen vidöppna. Hon verkade inte ha bråttom. Sandvaktare brukar inte ha det. Surre hämtade välkomstkortet – ett litet kort med en liten kaktusblomma på – och gick fram med det. Glöd tog emot det med en av sina korta armar och höll det sedan alldeles stilla framför sig i nästan en hel minut. Surre vet inte om hon läste det eller bara gillade känslan av att hålla i något. Sedan klättrade hon upp på den högsta stenen i kvarteret, blundade en sekund, och öppnade ögonen igen. Solen hade just gått ner. Sandkornen glödde runt hennes långa ben. Det kändes som att parken fått ett nytt landmärke.

Ikväll skrev jag en ny saga om Glöd. Den heter "Glöd och den försvunna skymningen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Den nittonde juni kom Rimse till Frostmårdsskogen i gryningen, precis när dimman låg som ett tunt täcke över de norra sjöarna. Han anlände i en liten transportlåda med ett lager granbarr på botten, vilket jag tolkade som ett gott tecken – han hade redan hittat något att gilla. Is, som bor i hagen sedan en tid tillbaka, rörde sig sakta ut ur sin snögrop när hon hörde det bekanta prasslandet. Hon noste längs lådegluggen en stund och lade sig sedan tillbaka utan att verka särskilt upprörd. Det är Is sätt att hälsa välkommen, det vet jag nu. Rimse kom ut med eftertänksamma steg och började genast inspektera varje tillgänglig sovplats. Han testade tre olika gropar, la sig i var och en ett par sekunder, reste sig och gick vidare. Till slut valde han en plats under en tät gran som Is aldrig använder – en plats som om den väntade just på honom. Jag noterade i loggen: Rimse är en hane som tar sitt sovande på fullaste allvar. Det tycker jag om.

Ikväll skrev jag en ny saga om Sola. Den heter "Sola och den försvunna solstenen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Idag hittade jag en ny mark åt norr, precis bortom Röda Klintarna. Det är stilla där, nästan konstigt stilla. Marken är flat och blek som gammalt papper, och här och där reser sig smala stentorn av sig själva. Ingen vet hur de kom dit. Jag klättrade upp på det lägsta och såg hela parken på en gång. Det luktade varmt sand och ingenting alls.

Det var precis när solen sjönk bakom den stora klippraden och ökenmarken övergick från stekande vitt till djup apelsin. Surre hade just druckit sin kvällste och tänkte egentligen gå och kontrollera kaktusbevattningen, när han märkte att sanden vid det gamla stenpartiet rörde sig lite konstigt. Inte som vind. Mer som någon som slingrade sig med stor bestämdhet mot ett mål ingen annan kände till.

Kindklösan Sola rörde sig längs den varmaste stenfoten, tyst som ett andetag, med det där stora huvudet lätt lyft och de mandelformade ögonen blinkandes långsamt mot skymningsluften. Hon stannade vid den rödaste stenen i hela hörnet, den som Surre alltid hade undrat om någon annan också tyckte var den finaste, och lade sig längs den som om hon hade gjort det varje kväll i hela sitt liv.

Surre stod alldeles stilla och tittade. Han är van vid att nya djur behöver tid. Men Sola verkade inte behöva tid alls. Hon verkade redan hemma. Det enda hon behövde var just den stenen och just det ljuset. Parkens välkomstfika fick vänta till imorgon.

Ikväll skrev jag en ny saga om Säv. Den heter "Säv och det hemliga isansiktet" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Surre snubblade nästan på den första avsatsen. Plötsligt låg den bara där – en lång rad stentrappor som klättrar uppåt mot ingenting. Eller kanske mot allt? Varm, röd sand puffar upp vid varje steg. Skorpioner kikar fram bakom stenarna. Uppe på en avsats växer ett ensamt taggigt träd. Surre tyckte det luktade gammalt och bra.

Det började med att Surre snubblade. Inte på någon rot eller sten, utan på ingenting alls – eller vad han trodde var ingenting. Han höll på med sin kvällsrunda längs ökenbiomets varma stensluttning, penseln i ena tassen och anteckningsboken i den andra, när foten plötsligt stötte emot något mjukt och varmt mitt i sanden. Surre tittade ner. En sten. En alldeles vanlig, bred, terrakottafärgad sten. Han gick vidare. Sedan tittade han om igen. Stenen hade guppad lite åt sidan. Inte mycket. Kanske en centimeter. Men stenar guppar inte. Inte av sig själva. Surre knäböjde och stirrade länge. Stenen hade ögon. Smala, guldaktiga ögon som blinkade en enda gång, mycket långsamt, som om hela världen var ganska sömnig och det var helt okej. Det var en stenyviskare. En ung hane, visade det sig, som drev sakta som ett moln av lera och värme precis ovanför sanden. Surre skriver i sin anteckningsbok: han verkade inte det minsta bekymrad över att ha anlänt. Han bara var här. Klockan var kvart i åtta, skymningen lade sig över dynerna, och Glögg pulserade svagt guldgult på undersidan, som ett lysande kol som inte riktigt vill slockna. Surre satte sig bredvid honom en liten stund och behövde inte säga någonting alls.

Ikväll skrev jag en ny saga om Knås. Den heter "Knås och det hemliga ljudet under isen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Det var tidigt på morgonen, dimman låg fortfarande tät längs Silversjöns östra strand, när den lilla lådan anlände på en skottkärra från skogsdepån. Jag hade redan fått veta att hennes namn var Säv, och att hon kom från en av de tystaste delarna av granskogen. Det stämde. När lådan öppnades stod hon bara stilla en lång stund med armarna längs sidorna och nästan slutna ögon, som om hon mätte luften med hela kroppen. Pors var där naturligtvis – han hänger alltid upp och ner i sin favoritgren vid den norra granen när något nytt händer i hagen, och han studerade henne noggrant utan att röra sig. Säv verkade inte störas av det. Hon gick sakta fram till en frostbeklädd kotte på marken, lyfte den varsamt, vände på den, och lade sedan tillbaka den exakt som den legat. Jag vet inte vad hon letade efter. Men Pors klättrade tyst ner och ställde sig alldeles bredvid henne, och de stod båda stilla i nästan tre minuter. Det var det vackraste välkomnandet jag sett på länge.

Ikväll skrev jag en ny saga om Pors. Den heter "Pors och den försvunna kottens hemlighet" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Kära dagbok! I dag, den femtonde juni, har Rotgrotteskogen fått ett nytt litet hemligt – och jag Surre måste säga att jag var tvungen att blinka bort någonting ur ögonen innan jag kunde skriva ordentligt i protokollet.

Loka och Murre har fått en liten hona! Vi kallar henne Smulan, för hon är precis så liten och perfekt som en smula av något riktigt bra.

Smulan kom till världen i den mörkaste och mjukaste vrån av rotvältornas undervåning – precis som Murre alltid sagt att det borde vara. Hon har Lokas runda, stora ögon som verkar samla upp all skymning i hela skogen, och redan nu håller hon fingrarna böjda precis som Murre gör när han är djupt i tankar.

Det konstiga och underbara är att hon sover med en finger tryckt mot nosen, alldeles stilla, som om hon lyssnar på något ingen annan hör ännu. Jag vet inte vad det är – men jag tror skogen vet.

Ikväll skrev jag en ny saga om Loka. Den heter "Loka och den försvunna skuggstjärnan" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Det var precis när solen lade sig bakom dynkrönet som hon kom. Viska anlände tyst, som om hon alltid hade funnits där men bara glömt att visa sig. Hon gick rakt fram till den höga sandryggen i mitten av hagen, klättrade upp och stannade. Stod alldeles stilla och lyssnade på parken.

Skimra märkte henne först. Hon närmade sig försiktigt, lite sned i huvudet, och de stod en lång stund bredvid varandra utan att göra någonting alls – vilket verkade passa dem båda utmärkt. Sanno var mer nyfiken och traskade runt Viska i en stor cirkel tre gånger innan han verkade nöjd.

Det som skiljer Viska är hennes händer. Hon plockar upp saker – frön, småsten, ett torrt grässtrå – och lägger dem i ordning på marken med en sorts allvar som påminner mig om hur jag själv sorterar parkens papper. Jag noterade det och kände mig nästan lite förstådd. Puffparken har fått en ny lyssnare, och parken behöver fler sådana.

Ikväll skrev jag en ny saga om Flinga. Den heter "Flinga och den försvunna snöstillheten" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Det var tidigt på lördagsmorgonen den trettonde juni när dimman låg tät som gammal ull över Rotgrotteskogen. Jag hade precis hunnit dricka mitt första glas vatten för dagen när bäraren från Skogsintaget kom med en liten transportlåda klädd i fuktig granmossa. Inuti satt Murre – ett ungt mosslurksyskon till Loka – och stirrade ut genom gallret med de där stora, lugna ögonen som samlade in all skymning på en gång.

Loka satt på sin favoritrot och vände sakta huvudet mot den nya lukten. Det var inget brådskande i hennes rörelse, inte heller i Murres när han äntligen klev ur lådan och kände på barken med de långa fingrarna. De satt på varsitt håll i en lång stund och tittade åt ungefär samma håll utan att titta på varandra – och ändå förstod jag att de förstod varandra fullständigt.

Murre hittade sin första spricka i en gammal al inom fem minuter. Han tryckte näsan mot den och andades in djupt, som om han bokförde lukten till framtida bruk. Jag noterade det i min bok. Rotgrotteskogen har nu två par mycket vaksamma ögon.

Ikväll skrev jag en ny saga om Frusen. Den heter "Frusen och den lilla snöstjärnan" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Idag gick jag norrut för att leta efter en borttappad hatt. Plötsligt slutade gräset och marken blev röd som en gammal tegelsten. Höga klippväggar reste sig på båda sidor. Det luktar varmt sand och något som kanske är kanel. En liten gecko satt och blinkade på mig. Jag tror fler bor här.

Jag märkte det först klockan sexton och trettiofem. En av de stora sandplatterna vid södra ingången hade förflyttats några centimeter åt vänster. Det händer ibland i värmen, tänkte jag. Men sedan förflyttades den igen, och den här gången lite mer. Jag noterande det i blocket och väntade. Solen stod fortfarande högt och sanden lyste röd-gul längs dynkammen. Sedan kom ett huvud upp ur sanden. Stort, rundat, med halvslutna ögon och sand i öronen. Klyvöran Glö hade anlänt. Inte via porten som de flesta. Via ett hål hon grävt sig till underifrån, från en riktning jag inte ens visste var möjlig. Hon klättrade upp ur sanden med den langsamma värdigheten hos någon som vet exakt vad hon gör, satte sig på den förflyttade stenplattan och blundade i ungefär fyra minuter. Sedan vände hon sakta på huvudet och verkade anteckna platsen i minnet. Jag vet inte hur länge hon hade grävt sig hit. Men hon verkade nöjd. Jag lade ner en torr kaktusfrukt nära stenen, som ett välkomsttecken. Glö sniffade på den en gång, drog tillbaka nosen, och slumrade in igen med en min som sa att hon kunde tänka på saken. Det är en bra start.

Ikväll skrev jag en ny saga om Ludde. Den heter "Ludde och den försvunna dimman" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Det var tidigt i morse, strax innan solen kom upp och ljuset fortfarande låg blekt och tyst över snöfältet, när Surre märkte en rörelse vid parkens norra stängsel. Inte en fot som spårade i snön. Inte ett hopp eller ett löpsteg. Bara en mjuk, slät rullning, som om en liten snödriva hade bestämt sig för att byta plats.

Piff vältrade in nästan utan ljud. Hon snurrade tre och en halv varv runt den stora granen vid infarten, stannade upp, blinkade en gång med sina runda ögon och verkade sedan nöjd med det. Surre stod kvar länge och bara tittade. Han antecknade i sin lilla bok att ankomsten var 'mycket välordnad, bortsett från granen'.

De första timmarna lade Piff helt enkelt sig i en snöhög vid sidan om frusna sjön och roterade sakta fram och tillbaka. Inte för att komma någonstans. Mer som att testa hur snön kändes. Den verkar ha känt bra, för hon gäspade nöjt och lät en liten snöpust lyfta från nässpetsen. Surre fyllde på hennes vattenskål med lite extra krossad is och hoppades att hon inte rullar in i vassen igen. Det är tredje gången på en förmiddag.

Ikväll skrev jag en ny saga om Lysa. Den heter "Lysa och de försvunna rosa bären" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

I morse hörde jag ett konstigt ljud norr om Isvindens Dal. Knark. Knark. Knark. Jag tog på mig halsduken och gick dit. Där låg ett stort öppet isfält som inte funnits igår. Isen är genomskinlig som glas och under den syns mörka skuggor. Vad är det? Stenar? Fiskar? Jag vet inte än. Men det luktar kallt och äventyr.

Det var tidigt i morse, innan de flesta besökarna ens hade ätit frukost, som Surre märkte att något var annorlunda vid den stora granraden på norra sidan. Tre perfekta runda gropar i snön. Sen fyra. Sen fem. Spåren ledde ingenstans särskilt, mer som en slingrande tankegång tryckt i vitt. Surre gick försiktigt längs raden, nästan på tå – han vet inte riktigt varför, men det kändes som rätt sätt att gå just där. Bakom den tredje granen, under de tätaste grenarna där snön knappt nått, låg Is. Hopkurad som en liten isblå bulle, magen lite vit i gryningsljuset. Ögonen var halvslutna men Surre fick en känsla av att hon registrerade varje detalj. En kotte föll ner från grenen ovanför och Is ryckte inte till en enda gång. Surre fyllde i hennes incheckning med sin bästa penna och la dokumentet försiktigt under en tallkvist bredvid henne, för det verkade olämpligt att väcka henne. Senare på eftermiddagen hade hon bytt sovplats till snöhögen intill den frusna sjön. Den nya gropen var precis lika rund som de andra. Surre mätte den. Tjugosex centimeter i diameter. Utmärkt.

Ikväll skrev jag en ny saga om Sticka. Den heter "Sticka och det försvunna glittret" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Den nionde juni anlände Sanno precis när skymningen lade sitt mjukaste ljus över dynhagen. Jag hade sett till att ingen störde honom de första minuterna – det verkade rätt. Han stod länge alldeles stilla vid ingången och blickade ut över sanden som om han räknade något som bara han kunde se.

Skimra märkte honom innan vi andra hann reagera. Hon rörde sig sakta mot honom, steg för steg, och de stod en stund bredvid varandra på det högsta dynkrönet utan att röra sig alls. Det var ett av de lugnaste välkomnanden jag har sett på hela parken.

Sanno verkar vara en dyneviskare som lyssnar mer än han tittar. Han vände sig mot vinden flera gånger under kvällen och tycktes sortera vindtonerna som om de berättade något viktigt. Skimra har sett ut att röra sig lite friare sedan han kom – som om sällskapet löst upp något.

Jag noterade i dagboken: Sanno räknar saker vi inte ser. Det är nog bra för parken.

Ikväll skrev jag en ny saga om Skimra. Den heter "Skimra och den lilla sandstjärnan" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Pors anlände precis när morgondimman låg som tätast över den frusna sjön. Surre såg honom först som en skugga bland de yttersta granarna – lång, stilla, med armarna hängande längs sidan och blicken riktad uppåt mot en tung snögren. Sedan nickade han. Och sedan klev han in på parkens mark som om han alltid hade känt till var grinden satt.

Det första Pors gjorde var att ställa sig vid den gamla granen vid norra hägnaden och krama om stammen i ungefär tjugo sekunder. Surre räknade. Det var en lång omfamning och Surre vet inte riktigt vad han ska tänka om det ännu. Antecknat under 'undersöks vidare'.

Efter grankramet traskade Pors långbent runt längs sjökanten, sparkade försiktigt på lite is och valde sedan en gran lite längre in i skogen. Där satte han sig ner i snön under de nedre grenarna och åt tre kottar med ett uttryck av full koncentration.

Det är något alldeles lugnt med Pors. Han stressar inte. Han tittar noga på saker. När en liten snöklump föll från en gren en bit bort hade han redan hunnit kliva ett steg åt sidan, utan att se upp. Surre funderar fortfarande på hur han visste det.

Ikväll skrev jag en ny saga om Kira. Den heter "Kira och den försvunna skuggan" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Söndagen den 7 juni, klockan strax efter gryningen – precis när dimman lade sig som allra vackrast – välkomnades Ludde till Puffparken. Jag, Surre, stod nedanför och hade tänkt anteckna allt mycket professionellt. Det gick inte riktigt så. Jag snöt mig tre gånger.

Ludde är liten som en knytnäve, varm brun på ryggen precis som Theo, och med Tovas mjuka sandfärgade mage. Han sover redan som en fullfjädrad kronhängare – alldeles stilla, med tassarna om en kvist, och svansen lite snurrad åt vänster som om han drömmer om att se världen från ett nytt håll.

Theo hittade naturligtvis den perfekta grenen åt honom – inte för tjock, inte för tunn. Tova lade en liten bit mossa intill så att han har något mjukt att vakna mot.

Jag vet inte varför ögonen svider. Det är säkert dimman.

Ikväll skrev jag en ny saga om Mosse. Den heter "Mosse och regndroppen som ville stanna" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Jag höll på att hänga upp min halsduk när vinden helt enkelt tog den. Den flög rakt västerut och stannade inte. Så jag sprang efter. Bakom de stora granarna låg en hel dal full av blå skuggor och knakande is. Det luktar kallt och rent. Snödrivorna ser ut som kuddar. Jag vill sova där.

Det var tidigt i morse, innan grusvägen hunnit tina upp. Snön låg orörd på granlövens ytterkanter och sjön hade fortfarande ett tunt, blankt skikt av nattis. Då kom Knås. Han rullade inte in, han traskade inte. Han kom gåendes i lagom takt, stannade mitt på det lilla brofästet vid sjökanten, vred på det stora, ganska imponerande huvudet – och lade sig sedan ner med ett tungt, tillfredsställt ljud som ungefär liknade ett djupt utandningsljud från en gammal soffa. Surre stod med sitt anteckningsblock och väntade på att något mer skulle hända. Det hände ingenting mer på ganska länge. Knås låg bara där. Öronen hängde utåt. Ögonen var halvslutna, men inte på ett trött sätt – mer på det där sättet när man lyssnar riktigt noga. Surre antecknade: 'Verkar ha hittat rätt plats på en gång.' Det är faktiskt inte så vanligt. Många djur springer runt länge innan de väljer sitt ställe. Knås valde på en och en halv minut. Vid lunchtid hade han rört sig exakt tre steg åt vänster, och sedan lagt sig ner igen. Surre är rätt säker på att det var precis rätt tre steg.

Ikväll skrev jag en ny saga om Glimsa. Den heter "Glimsa och den försvunna glitterstenen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Idag den 5 juni – vilket ovanligt datum för ett snödjur att anlända. Men Flinga brydde sig inte ett dugg om kalendern. Han kom rullande längs den lilla stigen från nordost precis när morgondimman låg som ett tunt täcke över Vitsippedalen, och det var som om han smälte in i landskapet på ett ögonblick. Driva satt uppe på sin favoritkuppe och tittade länge på sin nye bror innan hon sakta rullade ner mot honom. De sniffade på varandra, Flinga lade sig på rygg i snön och lät flingorna dala ner mot magen, och det verkade som om Driva förstod precis vad han menade med det. Jag noterade att Flinga rörde sig lite annorlunda än sin syster – mer eftertänksamt, som om han provade varje snöfläck innan han bestämde sig för att lägga sin tyngd på den. Han hittade en liten backe vid kanten av hagen, rullade nerför den tre gånger, och valde sedan den tredje vägen. Tydligen var den mjukast. Jag skriver i min anteckningsbok: Flinga vet precis vad han vill. Det tar bara lite tid att komma fram dit.

Ikväll skrev jag en ny saga om Frusen. Den heter "Frusen och det försvunna ekoet" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Torsdagen den fjärde juni kom Theo till Hängkronedalen, och jag noterade det i parkloggen med extra omsorg. Transportlådan ställdes ned i det mjuka halvmörkret under de höga grenarna, och ett litet ögonpar tittade ut med det där stilla, eftertänksamma uttrycket som kronhängare alltid har. Theo rörde sig inte snabbt – det gör de aldrig – men det var något i hur han studerade varje gren, vred lätt på huvudet och sniffade på barken, som om han noggrant höll på att förstå precis var i hela världen han befann sig.

Tova hängde alldeles orörlig i sitt favorithörn och iakttog det hela. Sedan, mycket långsamt, rörde hon sig en gren närmare. Det är det varmaste välkomnandet en kronhängare kan ge, och jag måste erkänna att jag fick en liten klump i halsen. Theo svarade med att sakta snurra runt sin axel en gång, och betrakta sin nya hemtäkt från alla håll. Inom en timme hade de båda hittat varsitt stöd i samma gamla gren. Parken känns lite mjukare i kväll.

Ikväll skrev jag en ny saga om Mosse. Den heter "Mosse och myrorna som tappade bort sig" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Det var en onsdagsmorgon och havsbrisen var precis lagom salt när transportlådan från Skummingsrevet öppnades nere vid strandkanten. Ur den gled Sill – en liten vågvandrare med precis samma persikoorange framsida och bleka turkosa baksida som Boja, men något i hennes sätt att röra sig var annorlunda. Där Boja gungar mjukt och metodiskt följde Sill vågorna med en liten extra fördröjning, som om hon alltid lyssnade på nästa våg redan innan den kom. Boja var först skeptisk – han höll sig en bit bort och observerade henne länge. Men sedan hittade Sill en liten snäcka med spiralmönster och höll upp den mot ljuset, och det verkade vara precis rätt sak att göra. Boja närmade sig försiktigt. De tillbringade resten av eftermiddagen med att gunga sida vid sida i det grunda vattnet utanför klipporna. Jag noterade det från avstånd och kände mig nöjd, vilket inte händer alltför ofta på en onsdag. Parken har blivit en liten droppe större idag.

Ikväll skrev jag en ny saga om Tova. Den heter "Tova och den försvunna dimman" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Gropa kom inte med en bil eller en bur som de flesta nya djur brukar göra. Hon stod helt enkelt bara där när jag gick min morgonrond i skogsdelen strax efter att dimman lagt sig. Jag tyckte det var en ovanligt bred trädstam en bit in bland granarna. Sedan rörde trädstammen på örat.

Jag stod stilla en lång stund. Gropa stod stilla en ännu längre stund. Sedan sänkte hon det stora bruna huvudet och började beta på mossan precis som om hon alltid bott här.

Jag kan inte säga att det var en dramatisk ankomst. Det var nästan ingenting alls – och ändå kändes det som att skogen andades ut. Som att ett hål fyllt sig med rätt sak.

Det tog ungefär en timme innan hon rörde sig till nästa fläck. Hon väljer sina steg med omsorg. Jag provade att följa efter för att mäta avdelningens nya ytor, men tappade bort henne bakom en stor mossklädd stenblocksgrupp. Det är inte lätt att hålla koll på ett djur som är brun mot brunt i halvskugga.

Kvällen lade sig tidigt under granarna och jag såg Gropa stå alldeles orörlig vid vattenstånkan. Bara öronen rörde sig, lite fram och lite tillbaka, som om hon lyssnade på något vi andra inte hör.

Ikväll skrev jag en ny saga om Fjölle. Den heter "Fjölle och det försvunna regnljudet" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Det var tidigt i morse, precis när dimman låg som ett tunt lakan över hela skogsdelen av parken, som Tova anlände. Eller rättare sagt – det var precis när dimman låg så att Surre inte märkte att hon redan var där. Han gick sin vanliga morgonrunda med sin anteckningsblock och sin kopp te som alltid svalnar för snabbt, och passerade den gamla skogsgläntan tre gånger utan att se henne. Fjärde gången stannade han av en anledning han inte riktigt kan förklara. Kanske för att en gren verkade ha bytt plats. Eller för att något i luften luktade lite varmre än vanligt.

Där satt Tova, precis i gränsen mellan två gamla granar, svävande på ett sätt som fick henne att se ut som om hon alltid hört hemma där. Halvslutna ögon. Svansen hängande mjukt nedåt. Surre stod stilla en lång stund och undrade om han störde något viktigt.

Hon öppnade ena ögat. Sedan det andra. Sedan stängde hon dem igen.

Surre antecknade: 'Kronhängare. Hona. Verkar nöjd.' Sedan drack han sitt kalla te och gick tillbaka till kontoret med en känsla av att dagen börjat på precis rätt sätt.

Ikväll skrev jag en ny saga om Skimra. Den heter "Skimra och den försvunna visslingen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Jag följde efter en hackspett hela förmiddagen. Plötsligt slutade träden vara vanliga träd. Stammarna blev tjockare, mossigare, och marken fjädrade under tassarna. Ljuset silade ner som genom ett grönt tak. Här inne är det alltid lite hemligt. Jag hittade tre myrstackar, en gammal stock full med skalbaggar och ett rådjursspår som ledde rakt norrut. Dit går vi härnäst.

Det var tidigt på morgonen, strax efter att dimman börjat lyfta från den norra skogsdelen, som Surre märkte att något hade förändrats vid den gamla granen nära rotvältorna. En av kvistarna rörde sig på fel sätt. Inte som vind – mer som en tanke.

Surre tog ett steg närmare. Och där satt hon, Loka, en Mosslurk, med sina långa fingrar lindade runt en grenklyka tre meter upp. Hon tittade rakt ner på Surre med sina stora, allvarliga ögon. Ingen av dem sa något på en lång stund.

Surre noterade i sitt block: 'ankomst ej via grinden. Troligen via trädtopparna från grannskogen.' Det är typiskt Mosslurk. De väljer sin egen ingång.

Under förmiddagen hittade Surre sin klocka nedmonterad från stolpen vid fröboden och noggrant nerlagd i ett mossbädd en bit bort. Loka satt i närheten och tittade på ett annat håll med ett uttryck som om ingenting hade hänt. Surre la en liten tallkvist som tack, precis som böckerna säger.

Vid lunchtid hade Loka valt sig en plats högt i ett gammalt skogsekar och hängde där stilla, upp och ner, med ögonen halvöppna. Mossorna i det trädet glänste lite mer än vanligt. Det kanske var slumpen. Men Surre tror det inte.

Ikväll skrev jag en ny saga om Mosse. Den heter "Mosse och den försvunna gyllene stenen" och ligger redo på sagosidan för den som vill läsa vidare innan lampan släcks.

Idag snubblade jag på något hårt precis väster om Sandkornshavet. Det var en klippa! Och bakom den – en grotta med väggar som glimmar rött och orange, som om solen hade gömt sig där inne. Det luktar varmt sand och gammal sten. Perfekt för djur som gillar skugga på dagen men värme på natten.

Det var tidigt i morse, precis när solen börjat värma de översta sandkornen, som Surre lade märke till att marken nära den stora kopparfärgade stenen rörde sig. Inte på ett oroväckande sätt – mer som när en filt har en katt under sig och katten sover och andas. En liten buktning, sedan en till.

Surre ställde sig alldeles stilla och väntade.

Efter en lång stund stack ett ganska stort, runt huvud upp ur sanden. Ögonen – ovala och ljusbruna – blinkade en gång i det starka ljuset. Sedan blinkade de igen. Sedan försvann hela huvudet tillbaka ner.

Surre antecknade: 'Ny invånare. Verkar blyg. Eller eftertänksam. Svårt att säga.'

Vid lunchtid hade Glimsa – som Surre nu beslutade att hon hette – kört ett nätverk av mjuka tunnlar längs hela östra sidan av ökensektionen. Man ser dem inte, men om man lägger örat mot marken kan man höra ett svagt visslande när vinden blåser igenom.

På eftermiddagen hittade Surre att hans reservpenna, den med kopparfärgat clips, hade försvunnit från fikabordet utanför personalkojan. Det låg däremot ett litet polerat sandkorn exakt där pennan hade stått.

Surre vet inte om det var ett utbyte eller ett misstag. Han lutar åt utbyte.

Dimman låg tung över strandbiomets klippor i morse. Solen hade precis börjat leta sig fram mellan palmerna när Surre hörde ett ljud han inte kände igen – ett lätt, rytmiskt knäppande. Klack. Paus. Klack-klack. Paus.

Det tog ett tag innan han hittade källan. Högt uppe på den röda klippformationen vid parkens södra hörn stod en lång, smal figur med ett oproportionerligt stort huvud. Hon stirrade rakt ner i en tidvattenpöl. Rörde sig inte en millimeter.

Sen hoppade hon. Precis ett steg åt höger. Tittade ner igen.

Surre skrev i sitt block: 'Ny invånare. Lång. Orange. Verkar ha ett system.'

Korall – för det är vad hon heter – verkade inte störas det minsta av att hon befann sig i en ny park. Hon hoppade metodiskt längs klippkanten medan havsvinden drog i hennes långa ben. Surre räknade sjutton hopp innan hon hittade något hon verkligen ville titta på: ett litet snäckhus, pastellorange, klämt fast i en spricka.

Hon böjde sitt stora huvud nära. Blinkade långsamt.

Sedan hoppade hon vidare, som om hon gjort en anteckning i sitt eget inre och nu hade saker att göra.

Surre stängde sitt block och kände att Korall nog kommer att trivas alldeles utmärkt här.

Idag hittade jag en stig norr om Vintervikan som jag aldrig sett förut. Den slutade plötsligt vid en strand! Sand knastrade under tassarna och vågorna skvalpade mjukt mot stranden. Jag hittade tre snäckor, en krabba som kisade på mig och en flaska med sand i. Skvalpsundet är precis lagom vått.

Boja kom med morgonvågorna. Det var den sortens ankomst som man nästan missar om man tittar åt fel håll. Surre stod uppe på klippan med sin kikare och sin lista och väntade på ett ordentligt tillkännagivande, men Vågvandraren gled bara in längs strandkanten som om han alltid hade funnits där.

Det var en av de mjuka morgonvågorna som lade honom av precis vid de rosa klipporna. Han stannade ett ögonblick, hängde alldeles stilla i luften ovanför det blöta sanden, och verkade sedan bestämma sig. Surre klottrade ner ett stort frågetecken i sin anteckningsbok och gick sedan nerför klippstigen.

Första timmarna spenderade Boja med att testa varje våg som rullade in. En var för kort. En var för platt. En var för snabb och en smällde lite oväntat mot en sten vilket fick Boja att sväva bakåt tre steg med en förvånad min. Men den sjunde vågen, den medelstora med det lilla skumkrönet, den gungade han med hela vägen in och hela vägen ut igen.

Surre noterade noggrant klockslaget. Tretton minuter och fyrtiotre sekunder efter ankomst hade Boja hittat sin favoritvåg. Det är faktiskt ganska snabbt för ett nytt djur. Surre är nöjd.

Kära dagbok. Jag måste sätta mig ner ett ögonblick. Och det gör jag – med händerna mot hjärtat och en liten klump i halsen av den goda sorten.

I natt, precis när kvällsljuset lade sig som honung över lergruvan, fick Mosse och Vante sin unge. Han heter Nubbe, och han är ungefär så stor som en välgosad kastanj.

Det första han gjorde var att vika ihop öronen så hårt att de nästan försvann under pälsen. Sedan lade han nosen mot Mosses mage och stannade där, alldeles stilla, precis som Vante brukar göra vid de varma stenarna.

Men i ögonvrån – och jag såg det, jag är parkdirektör och jag missar ingenting – i ögonvrån glimmade det av nyfikenhet.

Nubbe är här nu. Lergruvan under de gamla granarna är lite rundare och lite varmare sedan i natt.

Er tillgivne, Surre

Det var sent på eftermiddagen, när skuggorna börjar bli långa och sanden kyls av från kanterna, som Kira anlände. Surre stod vid det stora kaktusklungan och drack sitt kvällste när han märkte att en av dynkammarnas sandkorn tycktes röra sig på ett märkligt sätt – som om sanden själv slingrade sig fram, mjukt och tyst, med ett svagt skimmer längs ryggen. Kira stannade vid den flata, ljumma sandstenen precis söder om vattenstationen, och låg alldeles stilla en lång stund. Fläckarna på hennes rygg fångade det sista kvällsljuset och kastade tillbaka det i korta, svaga glimtar, som om stenar under sanden blinkade till. Det dröjde nästan tio minuter innan Surre var säker på att han faktiskt såg ett djur och inte en optisk illusion. Han gick noggrant fram, tre steg i taget, och Kira lyfte sitt stora runda huvud och tittade upp med sina stora, vakna ögon. Inte rädd. Inte stressad. Bara nyfiken, på det lugna sättet, som om hon undrade vad Surre hade för ärende. Hon har redan hittat sin favoritsten. Det märks på hur hon vilar där med spetssansen mot sanden och nästan försvinner i det dämpade ljuset.

Det hade snöat lätt hela natten, och när Surre kom ut tidigt på morgonen såg han ett litet spår i snön. Inte tassavtryck, inga klomärken – bara en lång, mjuk ränna, som om någon rullat ett stort garnnystan rakt igenom snölandskapet.

I kanten av granplanteringen, precis där snön låg som djupast, låg Driva. Hon var hoprullad till en alldeles perfekt boll. Blå på ovansidan, gräddvit undertill, med två litet pärlliknande ögon som knappt syntes under de halvslutna ögonlocken.

Surre lade sin clipboard ifrån sig och stod bara stilla ett ögonblick. Det var inte ofta parken fick ett nytt djur som genast verkade hemma. Driva rörde inte på sig. Hon andades lugnt. En liten moln av ånga steg upp ur snön kring hennes nos.

Först vid lunchtid slingrade hon sig sakta fram mot den frusna sjökanten, lade sin breda nos mot isen och lyssnade. Sedan rullade hon ett halvt varv, fastnade med fluffy svansen mot en grankvist och somnade om igen.

Surre noterade i sin bok att Driva verkar mäta tid i tur och retur-rullningar snarare än i timmar. Det kändes som en ganska klok metod, faktiskt.

Det är det där stillsamma som man inte alltid märker förrän det redan hänt. Mosse anlände i morse, gömd i en liten låda av mossbädd och granbarr, och när locket öppnades satt hon bara där och lyssnade. Inte rädd – inte nyfiken heller, riktigt. Hon verkade mest vilja förstå hur Puffparken lät innan hon bestämde sig för vad hon tyckte om den. Öronen vecklade ut sig sakta, ett i taget. Vante, som oftast sitter nästan orörlig bredvid sin favoritsten vid lergruvan, märkte av henne på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Han rörde sig ingen millimeter, men ändå verkade han flytta sig lite åt sidan – som om han berättade att det fanns plats. Det räckte, tydligen. Mosse gick tre steg, stannade vid en liten rundad sten nära ormbunkarna och la sig till rätta. Så satt de båda där i solskenet tills skuggorna blev långa och middagskylan lade sig. Jag har sett många välkomnanden i min tid som direktör. Det här var ett av de tystaste och finaste.

Idag fick Lergruvan ett nytt syskon, och jag måste säga att det gick till på det stillsammaste möjliga vis – precis som det borde när det gäller tummelurer. Rulle anlände i en liten låda med lufthål, och när vi öppnade locket satt han bara där och lyssnade. Öronen var brett utvecklade redan från första stund, som om han ville inventera varje ljud i parken innan han tog ett enda steg. Vante satt alldeles orörlig några stenar bort och verkade genast förstå att det här var en som man inte behövde rusa emot. Mosse smög lite närmre, också tyst, och de tre satt snart på rad i solskenet utan att egentligen göra något alls – vilket tydligen är precis vad tummelurer gör när de hälsar varandra välkomna. Det fint att se hur Rulle med sina metodiska, räknande blickar ändå verkar ha hittat hem direkt. Lergruvan känns lite rundare nu.

Jag gick norrut för att hämta min halsduk som blåst bort. Plötsligt knastrade det under tassarna – och där låg Vintervikan! Snön glittrade som krossad socker. En liten frusen bäck slingrade sig mellan blåvita granar. Det luktade is och tystnad. Jag stod länge och bara tittade.

Det var nästan ingenting som visade att han kom. Inga fotsteg, inget knastrande av grenar, inget pust av andetag i kylan. Surre stod vid staketet vid den lilla frusna sjön och höll på att räkna granbarren som hade fallit ner på isen – ett jobb som ingen hade bett honom om, men som kändes viktigt just då – när han i ögonvrån såg något röra sig. Lågt. Tyst. Som en lätt dis som inte riktigt ville bestämma sig för att vara dimma eller luft.

Frusen kom in i parken på det sättet som islodjur alltid verkar komma: utan att egentligen anlända. Plötsligt var han bara där, svävande en handsbredd ovanför snöytan, den långa svansen sträckt ut bakom honom, de halvslutna ögonen lugnt spanande mot den motliggande strandens granar.

Surre rörde sig inte på en lång stund. Han visste att plötsliga rörelser och islodjur inte hör ihop.

Frusen gled sedan sakta mot den stora granen i norra hörnet. Han stannade precis vid stammen, nästan som om han lyssnade på trädet. Sedan slöt han ögonen ännu lite mer, och blev nästan omöjlig att se mot den ljusgrå vinterhimlen. Surre wrote ner i sin almanacka: 'Frusen har kommit. Parken är tystare och bättre nu.'

Skimra kom när solen just hade sjunkit under dynen och lämnat himlen i ett stilla orange. Surre stod vid staketet mot sandökensdelen med sitt anteckningsblock och väntade, för det hade kommit ett besked kvällen innan om att något var på väg. Han visste bara inte varifrån.

Det var faktiskt parkens vaktmästare Bertil som såg henne först. Han pekade upp mot dynkammen längst bort, den höga, och där stod hon – lång och smal mot det sista ljuset, nästan som ett streck i sanden. Hon stod helt stilla i flera minuter och lät blicken vandra över parken underifrån. Sedan gick hon nerför dynen i långa, tysta steg.

Skimra undersökte varje sten hon kom förbi. Hon nosar inte som de flesta djur – hon lutar huvudet åt sidan och lyssnar, som om sanden berättar något. Vid den stora flaggstenen nära dynens fot stannade hon länge. Surre antecknade: tre minuter och fyrtio sekunder. Det är rekord för ett nyanlänt djur.

När mörkret lade sig ordentligt klättrade hon upp på den lägre dynkammen och satte sig med ansiktet mot kvällsvinden. Pälsen i ryggens sandton smälte nästan ihop med omgivningen. Hade det inte varit för ögonen, de stilla mandelformade ögonen som glänste svagt, hade Surre nog missat henne helt.

En bra start, tyckte Surre. En mycket bra start.

Det började med ett litet prasslande uppe i de gamla asparna vid nordporten. Surre hade just gjort sin morgonrunda och stannade till vid det tredje trädet. Något rörde sig, mycket sakta, ungefär tre meter upp. Det såg ut som en knöl i barken – rundad, gröngul, helt stilla. Sedan rörde sig knölen. Den vände sig ett halvt varv och sniffade ut i luften, länge och metodiskt, som om den räknade upp alla dofter en efter en.

Så kom Mulla ned. Inte snabbt, inte dramatiskt. Hon klättrade i sin egen takt med klorna mot barken, stannade på en grov gren och sniffade igen innan hon hoppade de sista decimetrarna ner i mossorna. Hon var bred och rund och påminde lite om en bakvända soppa, om soppor hade klor och virvelmönstrad päls.

Surre lade märke till att hon direkt sökte sig mot de tätaste träden, bort från öppna ytor. Hon gick inte rakt. Hon tog ett extra varv runt ett granstamsbas, nosade på en svamp med röd hatt en lång stund, och hittade sedan vad som verkade vara exakt rätt gren på exakt rätt höjd. Där stannade hon. Och hängde. Och såg nöjd ut med den saken.

Det började med att en av forskarnas pennor trillade ned på klippan alldeles bredvid Sticka, och alla frös till för att inte skrämma bort henne. Sticka frös också till – men sedan, helt lugnt, vände hon tillbaka mot den tallkotte hon höll på att undersöka. Och det var just då forskarteamet såg det för första gången på riktigt nära håll. Sticka slöt ena ögat. Höll huvudet precis vågrätt. Räknade – det var omöjligt att inte räkna med – ett, två, tre. Sedan knackade näbben igång med en fart som fick ekot studsa mot klipphyllan. Forskarteamet tittade på varandra. Nästa kottkotte: samma sak. Och nästa. Surre, som stod längst bak med sitt anteckningsblock, hade redan ritnat tre streck och satt ett litet hjärta bredvid. Ingen sa något, för det kändes som att man inte fick störa något viktigt. Trippelstansen dokumenterades i fält, med daggvåt anteckningsbok och ett hjärta i marginalen.

Glöds kom inte med transport som de flesta andra. Transportkassen stod tom på lastbryggan i morse, och vi kunde inte förstå vart djuret tagit vägen. Det var Nilsson, vår vakt vid ökengrinden, som hittade svaret – ett litet spår av sandkorn som ledde rakt in i utställningsområdet. Glöds hade helt enkelt grävt sig fri ur kassen under natten, följt lukten av varm sand genom ett ventilationsgaller och installerat sig i den sydvänsta dungen av röda skifferstenar. Där låg hon och glödde, bokstavligt talat, när vi kom dit. Körteln under nacken puttrade. Det lät som en myrkaka.

De första timmarna var stilla. Glöds öppnade ett öga när jag böjde mig ner, bedömde mig noga, och slöt det igen. Inte fientligt – mer som att hon bestämt att jag inte var intressant just nu. Det förstår jag. Solen stod högt och stenarna var som precis rätt temperatur.

Vid skymningen hände något fint. Glöds klättrade upp på den högsta skifferplattan, sträckte ut alla fyra klorna och blottade magen mot den svalnande luften. Hon stod alldeles stilla i femton minuter. Hela ökenavdelningen var tyst. Sanden glimmade rosa. Sedan klev hon ner och började gräva med ett allvar som om det var det viktigaste arbetet i världen. Det kanske är det.

Parkens nya invånare anlände i natt, men det var ingen som märkte det förrän tidigt i morse. Parkskötaren Helmi gick sin vanliga runda längs de gamla granarna vid norra stigen och stannade plötsligt upp. Hon trodde att någon hade lagt en bred, mossbemängd sten mot den gamla björkens rot under natten. Stenen hade mönster. Stenen andades.

Fjölle, för det var han, öppnade ett öga i taget. Det höger ögat kom igång ungefär tre minuter före det vänstra. Sedan la han huvudet mot marken igen, som om det hela hade varit tillräckligt ansträngande.

Jag kom dit strax efter och stod länge bara och tittade. Det är svårt att beskriva hur fullkomligt rätt det såg ut – den breda, randiga kroppen mot björkens ljusa stam, klorna lätt insänkta i mossan, det stora huvudet vilande som en mjuk sten. Fjölle verkar ha hittat sitt ställe redan. Han provade tre olika trädstammar under förmiddagen, la sig mot dem en stund var, och bestämde sig till slut för en gammal ask med lite sprickig bark mitt i lunden. Där ligger han fortfarande nu när jag skriver detta. Jag har markerat trädet med ett litet plakat så inte besökarna snubblar på honom i halvmörkret.

Surre stod tidigt i morse vid östra staketkanten och kisade ut mot något som länge bara hetat 'där borta'. Han hade hört prassel där flera nätter i rad – inte hotfullt, mer som att någon redan bodde där och bara väntade på att vi skulle hälsa på. När solen kom upp böjde sig staketet undan av sig självt och en smal stig vandrade ut i mossan. Skogsgläntan, kallar Surre den. Det luktar bark och våt jord, och två hagar står redan klara som om de väntat på besök. Vilka som flyttar in dit får vi se de närmaste nätterna.

Surre hade precis ätit sin andra frukost när han hörde ett litet rytmiskt knackande från skogsbrynet. Det lät som någon som tappade en liten sten mot en trädstam, om och om igen. Surre stoppade ner anteckningsboken i fickan och gick dit.

Där stod Sticka. Ganska lång, ganska smal, med terrakottafärgade virvlar längs hela sidan och de bredaste plattaste öronen Surre sett på länge. Näbben var lång och lite böjd och pekade just nu rakt mot en gammal grankotte i gräset.

Sticka rörde sig inte i raka linjer. Nej, hon slingrade sig framåt i mjuka bågar, som om stigen var ett slingrande bäcklopp och inte en rak skogsväg. Surre följde efter ett tag och märkte att hon ändå alltid kom dit hon ville.

Första timmen i parken tillbringade Sticka med att undersöka varenda trädstam i gläntan. Hon knackade lätt med näbben, lyssnade, knackade igen. Ibland nickade hon för sig själv, som om träden gav rätt svar.

När solen värmde upp den stora tallstubben mitt i gläntan slog hon sig till ro där. Surre noterade att hon snurrade runt ett halvt varv innan hon satte sig. Sedan satt hon alldeles still och blinkade långsamt i solskenet.

Surre skriver i sin bok: Ny invånare. Verkar ha ordning på saker.

Idag rullade Lysa länge i höstlövshögen vid den stora lönnen. Hon nyste tre gånger när ett blad fastnade i hennes nos, och blev sen alldeles tyst när en fjäril landade på hennes svans. Surre tror att hon redan har hittat sitt favoritställe – det är kanske de sju små stjärnfläckarna som lyser upp lite extra mot kvällen som avslöjar det.

Vante anlände precis när morgondimman höll på att lyfta. Han kom gåendes längs den mossiga stigen med traven full av småsaker – en tunn grankopp, tre runda stenar och något som såg ut att vara en torkad hallonkvist. Surre stod och väntade vid grinden och lade märke till att Vante stannade till vid varje sten han passerade, som om han mätte upp dem med blicken. Det tog en stund. Surre hade tid.

Inne i gläntan valde Vante ut en platt sten mitt i solskenet, lade ned sina saker runt om sig i en liten halvmåne och satte sig. Sedan vecklade han ut öronen – riktigt långsamt, som när man öppnar ett paraply i slow motion – och bara satt där. En gulsippa rörde sig i vinden. En skalbagge kröp förbi. Vante följde allt med öronen utan att röra på huvudet.

Surre funderade länge på om Vante sov eller om han var alldeles uppvaken. Till slut bestämde han sig för att det nog inte spelade någon roll. Vante verkade precis nöjd ändå.