Allt som hänt i parken

Skimra kom när solen just hade sjunkit under dynen och lämnat himlen i ett stilla orange. Surre stod vid staketet mot sandökensdelen med sitt anteckningsblock och väntade, för det hade kommit ett besked kvällen innan om att något var på väg. Han visste bara inte varifrån.

Det var faktiskt parkens vaktmästare Bertil som såg henne först. Han pekade upp mot dynkammen längst bort, den höga, och där stod hon – lång och smal mot det sista ljuset, nästan som ett streck i sanden. Hon stod helt stilla i flera minuter och lät blicken vandra över parken underifrån. Sedan gick hon nerför dynen i långa, tysta steg.

Skimra undersökte varje sten hon kom förbi. Hon nosar inte som de flesta djur – hon lutar huvudet åt sidan och lyssnar, som om sanden berättar något. Vid den stora flaggstenen nära dynens fot stannade hon länge. Surre antecknade: tre minuter och fyrtio sekunder. Det är rekord för ett nyanlänt djur.

När mörkret lade sig ordentligt klättrade hon upp på den lägre dynkammen och satte sig med ansiktet mot kvällsvinden. Pälsen i ryggens sandton smälte nästan ihop med omgivningen. Hade det inte varit för ögonen, de stilla mandelformade ögonen som glänste svagt, hade Surre nog missat henne helt.

En bra start, tyckte Surre. En mycket bra start.

Det började med ett litet prasslande uppe i de gamla asparna vid nordporten. Surre hade just gjort sin morgonrunda och stannade till vid det tredje trädet. Något rörde sig, mycket sakta, ungefär tre meter upp. Det såg ut som en knöl i barken – rundad, gröngul, helt stilla. Sedan rörde sig knölen. Den vände sig ett halvt varv och sniffade ut i luften, länge och metodiskt, som om den räknade upp alla dofter en efter en.

Så kom Mulla ned. Inte snabbt, inte dramatiskt. Hon klättrade i sin egen takt med klorna mot barken, stannade på en grov gren och sniffade igen innan hon hoppade de sista decimetrarna ner i mossorna. Hon var bred och rund och påminde lite om en bakvända soppa, om soppor hade klor och virvelmönstrad päls.

Surre lade märke till att hon direkt sökte sig mot de tätaste träden, bort från öppna ytor. Hon gick inte rakt. Hon tog ett extra varv runt ett granstamsbas, nosade på en svamp med röd hatt en lång stund, och hittade sedan vad som verkade vara exakt rätt gren på exakt rätt höjd. Där stannade hon. Och hängde. Och såg nöjd ut med den saken.

Det började med att en av forskarnas pennor trillade ned på klippan alldeles bredvid Sticka, och alla frös till för att inte skrämma bort henne. Sticka frös också till – men sedan, helt lugnt, vände hon tillbaka mot den tallkotte hon höll på att undersöka. Och det var just då forskarteamet såg det för första gången på riktigt nära håll. Sticka slöt ena ögat. Höll huvudet precis vågrätt. Räknade – det var omöjligt att inte räkna med – ett, två, tre. Sedan knackade näbben igång med en fart som fick ekot studsa mot klipphyllan. Forskarteamet tittade på varandra. Nästa kottkotte: samma sak. Och nästa. Surre, som stod längst bak med sitt anteckningsblock, hade redan ritnat tre streck och satt ett litet hjärta bredvid. Ingen sa något, för det kändes som att man inte fick störa något viktigt. Trippelstansen dokumenterades i fält, med daggvåt anteckningsbok och ett hjärta i marginalen.

Glöds kom inte med transport som de flesta andra. Transportkassen stod tom på lastbryggan i morse, och vi kunde inte förstå vart djuret tagit vägen. Det var Nilsson, vår vakt vid ökengrinden, som hittade svaret – ett litet spår av sandkorn som ledde rakt in i utställningsområdet. Glöds hade helt enkelt grävt sig fri ur kassen under natten, följt lukten av varm sand genom ett ventilationsgaller och installerat sig i den sydvänsta dungen av röda skifferstenar. Där låg hon och glödde, bokstavligt talat, när vi kom dit. Körteln under nacken puttrade. Det lät som en myrkaka.

De första timmarna var stilla. Glöds öppnade ett öga när jag böjde mig ner, bedömde mig noga, och slöt det igen. Inte fientligt – mer som att hon bestämt att jag inte var intressant just nu. Det förstår jag. Solen stod högt och stenarna var som precis rätt temperatur.

Vid skymningen hände något fint. Glöds klättrade upp på den högsta skifferplattan, sträckte ut alla fyra klorna och blottade magen mot den svalnande luften. Hon stod alldeles stilla i femton minuter. Hela ökenavdelningen var tyst. Sanden glimmade rosa. Sedan klev hon ner och började gräva med ett allvar som om det var det viktigaste arbetet i världen. Det kanske är det.

Parkens nya invånare anlände i natt, men det var ingen som märkte det förrän tidigt i morse. Parkskötaren Helmi gick sin vanliga runda längs de gamla granarna vid norra stigen och stannade plötsligt upp. Hon trodde att någon hade lagt en bred, mossbemängd sten mot den gamla björkens rot under natten. Stenen hade mönster. Stenen andades.

Fjölle, för det var han, öppnade ett öga i taget. Det höger ögat kom igång ungefär tre minuter före det vänstra. Sedan la han huvudet mot marken igen, som om det hela hade varit tillräckligt ansträngande.

Jag kom dit strax efter och stod länge bara och tittade. Det är svårt att beskriva hur fullkomligt rätt det såg ut – den breda, randiga kroppen mot björkens ljusa stam, klorna lätt insänkta i mossan, det stora huvudet vilande som en mjuk sten. Fjölle verkar ha hittat sitt ställe redan. Han provade tre olika trädstammar under förmiddagen, la sig mot dem en stund var, och bestämde sig till slut för en gammal ask med lite sprickig bark mitt i lunden. Där ligger han fortfarande nu när jag skriver detta. Jag har markerat trädet med ett litet plakat så inte besökarna snubblar på honom i halvmörkret.

Surre stod tidigt i morse vid östra staketkanten och kisade ut mot något som länge bara hetat 'där borta'. Han hade hört prassel där flera nätter i rad – inte hotfullt, mer som att någon redan bodde där och bara väntade på att vi skulle hälsa på. När solen kom upp böjde sig staketet undan av sig självt och en smal stig vandrade ut i mossan. Skogsgläntan, kallar Surre den. Det luktar bark och våt jord, och två hagar står redan klara som om de väntat på besök. Vilka som flyttar in dit får vi se de närmaste nätterna.

Surre hade precis ätit sin andra frukost när han hörde ett litet rytmiskt knackande från skogsbrynet. Det lät som någon som tappade en liten sten mot en trädstam, om och om igen. Surre stoppade ner anteckningsboken i fickan och gick dit.

Där stod Sticka. Ganska lång, ganska smal, med terrakottafärgade virvlar längs hela sidan och de bredaste plattaste öronen Surre sett på länge. Näbben var lång och lite böjd och pekade just nu rakt mot en gammal grankotte i gräset.

Sticka rörde sig inte i raka linjer. Nej, hon slingrade sig framåt i mjuka bågar, som om stigen var ett slingrande bäcklopp och inte en rak skogsväg. Surre följde efter ett tag och märkte att hon ändå alltid kom dit hon ville.

Första timmen i parken tillbringade Sticka med att undersöka varenda trädstam i gläntan. Hon knackade lätt med näbben, lyssnade, knackade igen. Ibland nickade hon för sig själv, som om träden gav rätt svar.

När solen värmde upp den stora tallstubben mitt i gläntan slog hon sig till ro där. Surre noterade att hon snurrade runt ett halvt varv innan hon satte sig. Sedan satt hon alldeles still och blinkade långsamt i solskenet.

Surre skriver i sin bok: Ny invånare. Verkar ha ordning på saker.

Idag rullade Lysa länge i höstlövshögen vid den stora lönnen. Hon nyste tre gånger när ett blad fastnade i hennes nos, och blev sen alldeles tyst när en fjäril landade på hennes svans. Surre tror att hon redan har hittat sitt favoritställe – det är kanske de sju små stjärnfläckarna som lyser upp lite extra mot kvällen som avslöjar det.

Vante anlände precis när morgondimman höll på att lyfta. Han kom gåendes längs den mossiga stigen med traven full av småsaker – en tunn grankopp, tre runda stenar och något som såg ut att vara en torkad hallonkvist. Surre stod och väntade vid grinden och lade märke till att Vante stannade till vid varje sten han passerade, som om han mätte upp dem med blicken. Det tog en stund. Surre hade tid.

Inne i gläntan valde Vante ut en platt sten mitt i solskenet, lade ned sina saker runt om sig i en liten halvmåne och satte sig. Sedan vecklade han ut öronen – riktigt långsamt, som när man öppnar ett paraply i slow motion – och bara satt där. En gulsippa rörde sig i vinden. En skalbagge kröp förbi. Vante följde allt med öronen utan att röra på huvudet.

Surre funderade länge på om Vante sov eller om han var alldeles uppvaken. Till slut bestämde han sig för att det nog inte spelade någon roll. Vante verkade precis nöjd ändå.