Rimse och den försvunna snögropen

En kall vintermorgon vaknade Rimse extra tidigt i Puffparken. Han sträckte på sina rundlemmade tassar och skakade rimfrosten ur sin isblåa päls. Det var dags att hitta sin favoritgrop vid den stora granen – den perfekt runda gropen som han hade gjort i snön kvällen innan. Men när han kom fram stannade han tvärt och spärrade upp ögonen.

Gropen var borta! Eller rättare sagt, någon hade fyllt den med löv och pinnar. Rimse nosade förvirrat på högen och undrade vem som kunde ha gjort något så hemskt. Han bestämde sig för att följa spåren i snön för att lösa mysteriet. De små avtrycken ledde honom djupare in i parken.

Spåren slutade vid en liten buske där en pytteliten kanin satt och darrade av kyla. Kaninen hette Tuva och hon hade försökt bygga ett bo för natten, men hon visste inte riktigt hur man gjorde. Rimse förstod genast att hon inte hade menat något illa – hon var bara frusen och behövde hjälp.

Rimse fick en idé! Han visade Tuva hur man rullar ihop sig riktigt tajt för att hålla värmen. Sedan grävde han två nya gropar i snön, precis bredvid varandra under den snöpackade granen. Den ena var stor och rund för honom, och den andra var liten och rund för Tuva.

När natten kom låg de båda i sina perfekta gropar och tittade på hur rimfrostkristaller bildades på granens barr. Rimse tyckte att mönstren aldrig hade varit så vackra förut. Kanske för att det var roligare att titta på dem tillsammans med en vän.

Nästa morgon vaknade Rimse av att Tuva fnissade. En liten vindby hade blåst snö på hans nos så att han såg ut som en vit mustasch. Rimse fnös och skrattade han också, för ibland är det bästa med en ny dag en ny vän att skratta med.