Puffparken har vuxit fram en natt i taget sedan den 3 maj. Om ni kommer hit mitt i alltihop går det bra ändå: Surre har samlat de viktigaste spåren, de mjukaste ögonblicken och några av de där sakerna han fortfarande tänker på när han låser grindarna.
Den 3 maj öppnade Puffparken med Vante, en tummelur som helst satt alldeles stilla och lyssnade på världen. Dagen efter kom Lysa, sedan Sticka, och plötsligt fanns det inte bara hagar i parken utan personligheter. Surre antecknade noggrant, lite högtidligt, och kanske med en aning för många utropstecken i marginalen.
När djuren blev fler räckte den första parken inte längre till. Skogsgläntan dök upp först, sedan kom Sandkornshavet, Vintervikan och Skvalpsundet. Varje ny plats fick sin egen sorts stillhet: skogens mossa, öknens varma stenar, snöns knarr och strandens skum. Det var då Puffparken började kännas mindre som en ritning och mer som en värld.
Den 28 maj blev Lergruvan varmare. Mosse och Vante fick Nubbe, liten som en välgosad kastanj och med öron som redan verkade lyssna efter jordens hemligheter. Efter det visste alla att Puffparken inte bara kunde få nya invånare. Den kunde få familjer.
I slutet av maj började Surre skriva sagor om invånarna. Det blev inte protokoll, inte forskningsnotiser och inte ens ordentliga direktörsrapporter. Det blev kvällsberättelser: små äventyr om mod, borttappade saker, konstiga ljud och vänskap på sådana platser där bara Puffparkens djur riktigt vet vägen.
Efter Nubbe kom fler små nya liv: Ludde i Kronhängaren, Smulan i skogsvrån, Knagg bland islodjuren, Bölja vid stranden och Susa bland dyneviskarna. Varje unge gjorde hagen lite rörigare, lite varmare och betydligt svårare för Surre att beskriva utan att bli rörd. Sedan kom Kotte och Lo, och med dem ytterligare en känsla av att parken hade blivit på riktigt.
Under sommaren drog parken allt längre ut mot strand och rev. Sjungande Skären, Böljebrytarns Udde och Skumhålans Rev gav plats åt snäckor, tång, klippor och djur som verkar förstå vågor bättre än de flesta förstår klockor. Surre säger att det är viktigt att lyssna noga där ute. Han säger också att man bör ha torra strumpor i reserv.
I september anlände Silka och Skval, och den 24:e rullade lilla Puder in i världen – ett nytt rullsnö-underverk med föräldrar som heter Driva och Flinga. Strax därpå slingrade sig Böljan in på ett behagligt vältkande sätt, och det nya ökenlandskapet Rinnande Rödsand öppnade sina porrar med varm sand som aldrig riktigt stannar still. Noppel och Nasse hade redan hunnit komma lite tidigare i september, och höstens skörd av nya parkbor kändes generös och varm.
Oktober har tagit emot ganska många nya ansikten: Vårra kom den 5:e, Glutta den 6:e, Skola svepte in med tidvattnet den 7:e, Krims grävde en ny grop i snön den 8:e och den 11:e visade sig en klump i skuggan vara Knipa. Mitt i alltihop, den 9 oktober, kom lilla Nål till världen bland granarna – en ny Granrullare med föräldrar som heter Sav och Pors. Kråkstens Brygga öppnade som parkens tjugotredje landskap, och kvällssagorna har kommit varje natt utan undantag. Lugnt och vackert, precis som höst ska vara.
Den här sammanfattningen uppdaterades 11 oktober 2026. Just nu finns det 85 invånare i parken, varav 12 är barn.
