Puffparken har vuxit fram en natt i taget sedan den 3 maj. Om ni kommer hit mitt i alltihop går det bra ändå: Surre har samlat de viktigaste spåren, de mjukaste ögonblicken och några av de där sakerna han fortfarande tänker på när han låser grindarna.
Den 3 maj öppnade Puffparken med Vante, en tummelur som helst satt alldeles stilla och lyssnade på världen. Dagen efter kom Lysa, sedan Sticka, och plötsligt fanns det inte bara hagar i parken utan personligheter. Surre antecknade noggrant, lite högtidligt, och kanske med en aning för många utropstecken i marginalen.
När djuren blev fler räckte den första parken inte längre till. Skogsgläntan dök upp först, sedan kom Sandkornshavet, Vintervikan och Skvalpsundet. Varje ny plats fick sin egen sorts stillhet: skogens mossa, öknens varma stenar, snöns knarr och strandens skum. Det var då Puffparken började kännas mindre som en ritning och mer som en värld.
Den 28 maj blev Lergruvan varmare. Mosse och Vante fick Nubbe, liten som en välgosad kastanj och med öron som redan verkade lyssna efter jordens hemligheter. Efter det visste alla att Puffparken inte bara kunde få nya invånare. Den kunde få familjer.
I slutet av maj började Surre skriva sagor om invånarna. Det blev inte protokoll, inte forskningsnotiser och inte ens ordentliga direktörsrapporter. Det blev kvällsberättelser: små äventyr om mod, borttappade saker, konstiga ljud och vänskap på sådana platser där bara Puffparkens djur riktigt vet vägen.
Efter Nubbe kom fler små nya liv: Ludde i Kronhängaren, Smulan i skogsvrån, Knagg bland islodjuren, Bölja vid stranden och Susa bland dyneviskarna. Varje unge gjorde hagen lite rörigare, lite varmare och betydligt svårare för Surre att beskriva utan att bli rörd.
Under sommaren drog parken allt längre ut mot strand och rev. Sjungande Skären, Böljebrytarns Udde och Skumhålans Rev gav plats åt snäckor, tång, klippor och djur som verkar förstå vågor bättre än de flesta förstår klockor. Surre säger att det är viktigt att lyssna noga där ute. Han säger också att man bör ha torra strumpor i reserv.
Tidigt i augusti hittade Tjärn sitt träd på en gång, Rappel klapprade in i sanden och Lova slog sig stilla ner i Hängkronedalen. Den 10 augusti fick Mosse och Vante sin andra unge: Kotte, ännu ett litet tummelur-underverk. Fnask stack fram nosen ur transporthöet den 13:e, och Våg kom med kvällsvågen den 15:e. Det var veckor då parken växte åt alla håll – uppåt, inåt och lite mer.
Den 18 augusti öppnade Ludna Lövtaket och gav skogen ett nytt rum ovanpå sig självt. Dagen efter kom lilla Lo till världen, kronhängarnas andra unge och systrar med Ludde. Sedan anlände Gren, Sväl och Gryning i tur och ordning – var och en på sina egna villkor. Sagorna har fortsatt varje kväll utan uppehåll. Inga stora saker just nu, och det är precis som det ska vara. Parken andas.
Den här sammanfattningen uppdaterades 23 augusti 2026. Just nu finns det 66 invånare i parken, varav 8 är barn.
