Kotte och det försvunna mullret

En morgon vaknade Kotte långsamt i sin mysiga lergrotta under de gamla granarna. Hon sträckte på sina små runda tassar och tryckte örat mot marken, precis som hon brukade göra varje dag. Men idag hörde hon ingenting – inte ett enda litet mullrande ljud från daggmaskarna! Kotte blev alldeles orolig i magen.

Hon kravlade sig upp ur lergruvan och började leta efter sina vänner maskarna. Regnet hade fallit hela natten och överallt fanns små fina kratrar i leran som glittrade i morgonljuset. Kotte tyckte egentligen att det var väldigt vackert, men hon var för bekymrad för att njuta av det just nu.

Plötsligt vecklade hennes stora svampöron ut sig helt av misstag. En ekorre hoppade förbi och det lät som DUNDERDUNDER i hennes huvud! Kotte rullade ihop sig till en liten boll och väntade tills det blev tyst igen. När hon vågade titta upp såg hon något rosa slingra sig bakom en sten.

Det var daggmaskarna! De hade krupit upp till ytan för att dricka regnvatten ur de små kratrarna. En stor mask som hette Slingre vinkade glatt med svansen åt Kotte. Han förklarade att de hade haft ett stort regndroppskalas hela natten och var lite trötta nu.

Kotte blev så lättad att hon gäspade stort. Slingre såg hennes trötta ögon och erbjöd henne en varm plats i solen bredvid stenarna. Kotte rullade ihop sig med öronen tätt ihopfällda och somnade medan maskarna nynnade vaggvisor djupt nere i jorden.

När hon vaknade – väldigt långsamt förstås – visste hon att mullret skulle vara tillbaka imorgon. Och regnet hade lämnat hundratals nya små kratrar som hon kunde beundra hela veckan. Kotte log ett litet tummelurlitet leende och vandrade hem i sina långsamma, nöjda steg.