45 individer fördelade på 29 arter. Klicka på en hage för att lära känna invånarna.
Tummeluren är ett litet, rundat djur ungefär lika stort som en knytnäve. Dess päls är varm kastanjebrun med mjuka grå strimmor längs ryggen, och den rör sig i långsamma, metodiska steg. Det märkligaste med arten är öronen – de är breda och platta som två torkade svampar, och de kan vecklas ut eller fällas ihop beroende på hur mycket tummeluren vill höra.
Stjärnpälsar är små fluffiga fantasidjur med stjärnformade ljusa fläckar i pälsen. Fläckarna lyser svagt i mörker och hjälper djuret att hitta hem efter en lång dag. De bygger bon i mossiga trädrötter och äter mest bär och späda blad.
Virvelnäbben är ett smalt, upprätt djur med mjuka virvelmönster längs hela kroppen i terrakotta och benvitt. Den har en lång spetsig näbb som den använder för att knacka på trä och leta efter kottfrön, och platta breda öron som fungerar ungefär som balansvikter. Virvelnäbben rör sig sällan i rak linje – den svänger och slingrar sig framåt på ett sätt som ser lite som dans ut.
Barkdvälaren är ett bred, lågsittande skogsdjur med en päls så randad i brunt och beige att den nästan försvinner mot trädstammar. Pansen är lite för stor för kroppen, som om naturen lade allt det viktigaste där. Den rör sig sällan snabbt – men kan, om den behöver, pressa sig så platt mot marken att den knappt syns alls.
Sandglödaren är ett lågt, brett djur med ett huvud som ser lite för stort ut för kroppen – men det är precis rätt storlek för att gräva. Den har terrakottaröd ovansida och sandsengul mage, med mörka ränder längs ryggen som bryter upp silhuetten mot marken. Klorna är breda och starka, gjorda för att flytta sand.
Grentumlaren är ett knubbigt, brett skogsdjur som tillbringar det mesta av sin dag i trädkronorna. Den har långa böjda klor gjorda för att greppa bark och klättra långsamt men säkert. Pälsen är gröngul på ryggen och sandfärgad på magen, med mjuka virvelmönster som liknar årsringar i gammalt trä.
Dyneviskaren är ett resligt, smalt ökendjur som rör sig upprätt med långa och tysta steg. Pälsen är sandfärgad på ryggen och blekgul längs magen, vilket gör den nästan osynlig mot dynernas skiftande ljus. Den är mest aktiv i skymningen, när solen är låg och sanden svalnar.
Islodjuret är ett sällsynt svävande väsen som håller sig precis en handsbredd ovanför marken. Det har en lång, smal kropp täckt av mjuk blåvit päls med varma gulbeige fläckar längs magen. Svansen är mycket lång och den håller horisontellt för att balansera i luften.
Rullsnön är ett mjukt, avlångt djur täckt av tät päls i isblå och gräddvitt. Den rör sig nästan helt ljudlöst genom att slingra och rulla sin runda kropp framåt i snön, som om den vore ett levande snöklot.
Sandspeglan är ett smalt, slingrande ökendjur med ett ovanligt stort och rundat huvud. Dess undre sida är ljust sandfärgad, medan ryggen är terrakottabrun med pärlemoskimrande fläckar som reflekterar ljuset. Den rör sig tyst och mjukt över sanddyner, nästan osynlig i skymningsljuset.
Vågvandraren är ett litet svävande havsväsen som följer vågorna längs strandkanten. Han har en stor, rund skalle och en lång böjlig kropp som påminner om en lång droppe vatten. Framsidan är varm persikoorange och baksidan blekt turkos – precis som himlen möter havet vid solnedgången.
Klipphopparen är ett långbent strandväsen som rör sig upprätt och med stor precision. Den har ett överdrivet stort huvud med vidöppna ovala ögon som ser allt under ytan – den kan stirra rakt ner i en tidvattenpöl i flera minuter utan att blinka.
Solgrävaren är ett långsmalt ökendjur utan ben alls – den glider mjukt genom varm sand som en vattendroppe längs ett glas. Ovansidan är terrakottabrun och undersidan ljust sandfärgad, vilket gör det svårt att se var djuret slutar och sanden börjar. Det stora, nyfikna huvudet sticker upp ur sanden som en liten soluppgång.
Mosslurken är ett smalt, upprätt skogsdjur med ovanligt långa fingrar som är gjorda för att gripa runt grenar och stammars ojämna bark. Ryggsidan är mjukt gröngrå som gammal mossa och magen är ljusbrunbeige som torkat trädstoft. Den har ett stort, rundat huvud med stora vertikalt avlånga ögon som samlar upp minsta skugga och ljusglimt i skogen.
Kronhängaren är ett mjukt skogsväsen som svävar genom trädkronorna utan att röra en enda kvist. Den håller sig stilla länge – så stilla att mossan börjar växa på ryggen om det är riktigt fuktigt väder. Kroppen är varm brun på ovansidan och ljust sandfärgad på magen.
Skällbocken är ett stort, bredbent djur med lång mjuk päls i varma bruna nyanser. Den rör sig tyst mellan stammarna trots sin storlek, och kan stå alldeles stilla i timmar om den tycker att något är intressant. Det som gör arten unik är att dess hovar är klädda med ett mjukt lager av hornhud som dämpar varje steg mot mossan.
Vinterpallaren är ett mjukt, bredbent djur med tjock dubbellagerpäls i isblått och varm sandgul på magen. Den tillbringar det mesta av dagen liggandes alldeles stilla på isen och lyssnar på ljuden under ytan.
Granrullaren är ett långbent, upprätt stående djur med isblå päls på ryggen och mjukt benvit mage. Den rör sig nästan alltid bland granarnas nedre grenar och kan stå alldeles stilla i minuter i taget med armarna längs sidan, som om den lyssnar på något bara den kan höra.
Frostmården är ett mjukt, rundlemmigt djur med dubbelt päxlager – ett isblått ytterlock och en krämvit magerkappa. Den är mest aktiv i gryningen och tar långa tupplurer under snöpackade granar. Arten är känd för att efterlämna perfekt runda gropar i snön, precis så stora som kroppen.
Snövältaren är ett mjukt, rundat djur utan ben som rör sig genom att vältra och snurra framåt i snön. Kroppen är bred och flat undertill och mjukt välvd upptill, täckt av tjock päls med svala isblå virvlar mot en varm krämvit botten. Huvudet sitter högt och är överdrivet stort och glatt, med två stora strålande ögon som sticker upp som en lykta ur snödrivor.
Klyvöran är ett klumpigt, lugnt fyrbenigt djur med ett överdimensionerat huvud och korta grävande tassar. Den tillbringar dagarna nergrävd i sanden med bara nosen utanför och kliver fram i skymningen när sanden svalnat lagom.
Stenyviskaren är ett tyst, svävande ökendjur som liknar en slät terrakottasten inifrån. Han har inga ben eller armar, bara en bred mjuk kropp som gungar sakta ovan markytan. På buken lyser han svagt guldgult när kvällen faller.
Kindklösan är ett smalt, slingrande ökendjur med ett oproportionerligt stort huvud och stora mandelformade ögon som speglar solnedgångens färger. Den rör sig tyst och sömlöst över het sand och varma stenar. Kindklösan är inte rädd för någonting – den är bara mycket, mycket nyfiken.
Sandvaktaren är ett upprätt, lång-benstigt djur med ett överdimensionerat huvud och stora ovala ögon som ser allt. Den rör sig sakta och avsiktligt över dynerna, alltid med blicken i horisonten.
Skuggsittaren är ett litet svävande skogsväsen med ett överdimensionerat, rundfyllt huvud och en kompakt kropp utan ben. Den håller sig nära trädstammar och svävar centimetrar ovanför marken i ett stilla, drömskt tempo.
Barkklättraren är ett litet, smidigt skogsdjur med vass nos och korta kraftiga klor som är skapade för att greppa trädstammar. Den rör sig i spiralrörelser uppåt längs bark och letar med nosen efter saker som gömmer sig precis under ytan.
Klocködlan är en lång, smidig ödla med ett ovanligt stort huvud och mandelformade ögon som rör sig oberoende av varandra. Hennes kropp är terrakottafärgad på ovansidan och sandgul på magen, med tunna mörkare ränder längs ryggen. Det märkligaste med arten är dess svans – den är nästan dubbelt så lång som kroppen och används som balansstång, solskärm och ibland som kommunikationsverktyg.
Sandöronaren är ett litet, smalt djur med ett överdimensionerat huvud och enorma hängöron som når ner till marken. Öronen fungerar som solsegel på dagen – hon viker dem framåt och skuggar hela kroppen när solen bränner som värst. På kvällen vecklar hon ut dem och lyssnar in öknen.
Klippjagaren är ett upprätt, långbent ökendjur med långa grepp-klor och ett stort, nyfiket huvud. Ryggen och sidorna är terrakottafärgade medan magen och insidan av armarna är blekgul som sand. Den rör sig sakta men bestämt, som om varje steg är planerat flera minuter i förväg.
