Den knasiga sanningen om stenyviskareer

Första gången en stenyviskare observerades av parken trodde man att det var en sten. En helt vanlig sten. Surres föregångare – den legendariska direktören Trulsa – satte sig faktiskt ner på just den stenen för att äta sin lunch. Det var inte förrän stenen lade sig lite tillrätta och pustade ut ett litet varmt andetag som Trulsa förstod att hon satt på något levande. Stenen – som visade sig vara en gammal stenyviskare vid namn Gråns – verkade inte det minsta störd. Han fortsatte bara att driva sakta i väg mot skuggorna vid klipporna, med Trulsas smörgås fortfarande kvar på ryggen. Sedan dess har man alltid kontrollerat alla ökenstenarna noga innan man sätter sig. Det är egentligen ganska bra råd i allmänhet.