Glögg och den lilla sandmelodien

En kväll när solen började sjunka bakom Röda Kammarön hörde Glögg något konstigt. Någonstans bland stenarna lät det som om sanden sjöng – men sanden brukade ju bara viska! Han svävade sakta närmare ljudet, och hans buk började lysa svagt guldgult av nyfikenhet.

Bakom en stor flat sten hittade Glögg en liten snäcka som hade blåst hela vägen från Puffparkens damm. Vinden fick snäckan att sjunga när den strök förbi öppningen. 'Åh!' tänkte Glögg. 'Du låter som tusen små sandkorn som dansar!'

Men snäckan var ledsen. Hon saknade vattnet och sina vänner vid dammen. Glögg funderade en stund medan skymningsvinden smekte hans släta kropp. 'Jag kan hjälpa dig hem,' viskade han mjukt.

Glögg lade sig försiktigt bredvid snäckan så att hon kunde glida upp på hans varma rygg. Sedan svävade han sakta genom ökenlandskapet, förbi varma stenar och mjuka sanddyner. Snäckan njöt av åkturen och sjöng hela vägen.

När de äntligen kom fram till dammen plaskade snäckans vänner glatt i vattnet. 'Tack, Glögg!' ropade den lilla snäckan innan hon gled ner i det svala vattnet. Glögg log ett stilla leende och svävade tillbaka mot sin stensluttning.

Precis när han kom hem försvann solen bakom horisonten – hans allra favoritögonblick. Han lade sig på sin varmaste flata sten och lyssnade på sanden som viskade godnattsånger. Någonstans långt borta kunde han fortfarande höra snäckans lilla melodi i vinden.