Den knasiga sanningen om sandglödareer

Sandglödaren hittades av parkens förste geograf, doktor Ella Sandqvist, när hon snubblade över vad hon trodde var en ovanligt varm sten. Stenen öppnade ett öga. Sedan ännu ett. Det sägs att doktor Sandqvist skrek ganska högt, men det förnekar hon envist. Sandglödaren hade nämligen grävt ner sig exakt en decimeter under ytan och låtit sandens värme sippra in i kroppen som ett långsamt bad. Det är artens specialitet: de absorberar värme hela dagen och lagrar den i en körtel under nacken, ungefär som en liten termos. På kvällen, när ökenkylan kryper in, puttrar körteln stilla och håller djuret varmt inifrån. Unga sandglödare brukar trycka sig intill varandra och dela på värmen, och om man lägger örat mot en sovande sandglödares rygg ska man kunna höra ett svagt tickande. Som ett fickur. Eller som ett hjärta som tar sin tid.