Glöds och den försvunna skuggan

En varm dag vid Skifferplatåerna vaknade Glöds av att något kändes fel. Hans favoritsten, den stora platta stenen där han alltid vilade i skuggan vid middagstid, kastade ingen skugga alls! Glöds blinkade förvånat med sina runda ögon och kraffsade nervöst i sanden med sina breda klor.

Han skyndade sig genom Puffparken för att fråga de andra djuren om hjälp. En liten fjäril föreslog att skuggan kanske hade blåst bort i vinden. Glöds rös till – han ogillade verkligen stark vind som blåste sand i öronen, men han var modig och fortsatte leta.

Vid Röda Dyngeln träffade han en liten skalbagge som sprang alldeles för nära hans nos. Glöds var nästan frestad att nafsa till, men han kom ihåg att han hade viktigare saker att göra. Skalbaggen pekade med sina antenner mot himlen och sa: 'Har du tittat uppåt?'

Glöds tittade upp och började skratta så hans sandsengula mage skakade. Ett stort moln hade lagt sig precis ovanför hans favoritsten och täckt solen! Det var därför skuggan hade försvunnit – det fanns ju ingen sol att skugga sig från.

Sakta gled molnet vidare och den ljuvliga skuggan kom tillbaka under den stora stenen. Glöds grävde snabbt en fin svalka-håla, lade sig ner och kände de varma sandkornen mot magen. Han drog in doften av het sand precis innan den svalnade och log nöjt.

Från den dagen visste Glöds att skuggor inte kan försvinna för alltid – de väntar bara på att solen ska komma fram igen. Och om man har tur springer det kanske förbi en liten skalbagge att titta på medan man väntar.