Den knasiga sanningen om palmkramareer

Det finns en gammal berättelse bland park­vaktarna om hur Palm­kramarens art egentligen upp­täcktes. En botanisk expedition seglade till Palm­öarna Kullo för att kartera palmer. När de räknade träden fick de alltid ett för mycket. Till slut klättrade en av matroserna upp i den mystiska extra­palmen och hittade en sovande Palm­kramare som kramade stammen så hårt att han såg ut precis som ett knölig­vuxet träd. Sedan dess vet man att man ska räkna palmerna två gånger. Palm­kramare samlar snäckor inte för att äta dem, utan för att lyssna på dem. De håller snäckan mot det stora runda örat och verkar höra något som gör dem alldeles stilla. Vad de hör vet ingen. Men efteråt ler de alltid lite extra brett.