Den knasiga sanningen om klippjagareer
Det var en gammal karavanledare som först berättade om Klippjagaren. Han hade suttit och väntat på sin kamrat i skuggan av en stor röd klippa, och när han tittade upp hade det stått ett långt, terrakottafärgat djur precis ovanför honom och stirrat ner med de där stora runda ögonen. De båda satt alldeles stilla i vad som säkert var en kvart. Ingen av dem verkade vilja röra sig först. Till slut gick karavanledaren, för hans kamrat väntade. Men han svor på att Klippjagaren fortfarande stod kvar och tittade efter honom länge efter att han rundat klippkanten. Parkmytologerna har sedan dess noterat att Klippjagaren verkar lockas av stillhet. Om man sitter stilla tillräckligt länge i öknen – helst på en varm sten i gryningsljuset – är chansen ganska god att en Klippjagare dyker upp och sätter sig i närheten, som om den vill se vad man håller på med.
