Den knasiga sanningen om sandvaktareer

Legenden om sandvaktaren börjar med en gammal berättelse från ökenvandrare: en kväll för länge sedan satt en resande och grät för att hen inte längre visste vägen hem. Plötsligt reste sig en lång skugga ur sanden och pekade – med sin korta lilla arm – rakt mot rätt håll. Sedan var den borta. Senare förstod man att sandvaktaren inte pekade med vilja, utan att den alltid vänder sin kropp mot den svalaste luftströmmen i skymningen. Det råkar vara samma riktning som de gamla stigen leder. Forskare vid Puffparken har noterat att Glöd och hennes kusiner ofta ställer sig på det högsta stället de kan hitta precis när solen sjunker. De blundar en sekund, öppnar sedan ögonen brett och skakar lätt på det stora huvudet – som om de just bestämt något viktigt. Ingen vet riktigt vad. Men det ser mycket beslutsamt ut.