Den knasiga sanningen om solgrävareer

Solgrävaren hittades av en tillfällighet när parkens förste sandträdgårdsmästare lade ner sin vattenkanna och den bara försvann. Det visade sig att en ung solgrävare hade svept kannan med sig ner i sanden – tydligen för att den glimmade fint. Sedan dess vet man att solgrävare samlar på allt som reflekterar ljus. Nere i deras tunnlar har man hittat små samlingshögar med snäckskal, polerade stenar och, i ett dokumenterat fall, en hel parcheesi-pjäs. Ingen vet varifrån den kom. Arten är berömd för sitt sätt att navigera: i stället för ögon som ser på avstånd, läser solgrävaren av vibrationer i sanden. Den kan känna när en bietla landar tre meter bort. Gamla parkhistorier säger att en erfaren solgrävare kan höra solen gå upp – inte som ett ljud, utan som en mjuk värmevåg som kittlar längs ryggraden uppifrån och ner. Det låter lite konstigt, men Surre tror på det.