Glimsa och den kalla morgonen

En morgon vaknade Glimsa och kände något konstigt under magen. Sanden var alldeles kall! Hon rös till och stack upp sitt stora huvud ur sanden som en liten soluppgång. Men var fanns solen? Hela himlen var täckt av tjocka, gråa moln.

Glimsa försökte gräva djupare för att hitta varm sand, men överallt var det kyligt. Hennes långa, benlösa kropp ringlade oroligt fram och tillbaka. Hon saknade sina varma stenar vid solnedgången mer än någonsin.

Då hörde hon ett litet pip. Det var Tussi, den minsta av parkens duntoppar, som satt och hackade tänder på en sten. "Jag fryser också", pep Tussi med darrande röst. Glimsa fick en idé och vinkade åt den lilla varelsen att komma närmare.

"Hoppa upp på min rygg", sa Glimsa vänligt. "Min terrakottabruna päls är fortfarande lite varm." Tussi hoppade upp och la sig tillrätta som en liten dunboll. Tillsammans gled de genom parken och letade efter en varm plats.

Till slut hittade de en stor flat sten som låg precis där ett litet hål i molnen släppte igenom solstrålar. Glimsa ringlade upp sig på stenen och Tussi kurade ihop sig bredvid henne. Sakta började de båda värmas upp igen.

När solen äntligen bröt igenom molnen på riktigt låg de två vännerna och myste tillsammans. Glimsa tänkte att kalla morgnar kanske inte var så hemska trots allt – inte när man hade någon att dela en varm sten med.