Den knasiga sanningen om barkdvälareer
Man trodde länge att Barkdvälaren var en sjukdom hos träden. De första naturforskarna som stötte på arten i Stordunkens djupskog noterade i sina anteckningar att en viss typ av gamla ekar verkade ha fått ett slags levande fläckar – breda, randiga, orörliga. Det var först när en forskare råkade luta sin termosk mot en av fläckarna och fick den returnerad med en lång, sömnig blick, som man förstod att det handlade om ett djur. Barkdvälaren har sedan dess blivit känd för sin förmåga att smälta ihop med sin omgivning så fullständigt att till och med erfarna skogsvandare kan gå förbi tiotals exemplar utan att märka ett enda. Det sägs att om en Barkdvälare faktiskt väljer att titta på en, är det ett tecken på att man inte stört skogen den dagen – och det är det finaste beröm man kan få av ett skogsdjur.