Fjölle och det försvunna regnljudet

En morgon vaknade Fjölle i sin favoritgrotta under den stora ekens rötter och kände att något var fel. Det hade regnat hela natten, men nu var det alldeles tyst – för tyst. Han pressade sin breda kropp mot den fuktiga marken och lyssnade med sina små runda öron. Var hade det härliga trummandet mot trädkronorna tagit vägen?

Fjölle kröp försiktigt ut ur sin mossiga håla och började leta. Hans randiga päls smälte in så bra mot trädstammarna att en ekorre sprang rakt förbi utan att se honom. Han kikade upp mot grenarna och såg något konstigt – ett stort löv hade fastnat och bildade ett tak som stoppade allt regnljud från att nå ner till hans hem.

Men lövet satt högt upp, och Fjölle gillade inte alls att klättra så högt där solen kunde nå honom. Han funderade och funderade medan han tryckte sig mot en skön björkstam. Då hörde han ett litet pip från ovanför – det var Titti, den nyfikna mesen som alltid flaxade runt i Stordunkens djupskog.

Fjölle vinkade försiktigt med sin stora nos och pekade på det besvärliga lövet. Titti förstod direkt och flög upp som en liten fjäder i vinden. Med några snabba knuffar från hennes små fötter lossnade lövet och singlade ner mot marken.

Precis då började det regna igen, och det härliga trummandet mot trädkronorna fyllde hela skogen. Fjölle pressade sig lyckligt platt mot sin favoritstam och lät dropparna dansa ovanför honom. Titti satte sig på en gren bredvid och de lyssnade tillsammans på skogens finaste musik.

Från den dagen brukade Titti alltid titta förbi Fjölles håla när det regnade. De sa inte så mycket till varandra, men det behövdes inte heller. Ibland är den bästa vänskapen den som bara lyssnar tillsammans.