Den knasiga sanningen om islodjurer
Det var en gammal parkskötare som först lade märke till Islodjuret – eller snarare märkte hon spåren det inte lämnade. En vintermorgen promenerade hon längs sjön och såg att snön var helt opårörd, men ändå rörde sig granarna längs stigen som om något passerat. Hon stod stilla och väntade. Slutligen, när solen kom fram bakom en molnkant, såg hon honom: ett blekblått väsen som gled fram i luften utan ett ljud, svansen viftade sakta som ett sjögräs i strömmande vatten. Hon noterade i sin bok att Islodjuret verkar undvika att röra marken helt och hållet. Senare forskning visade att arten faktiskt inte trivs med att ha tassarna i kontakt med något alls – inte ens vatten. En teori säger att islodjurets tassar försvann för tusentals år sedan, och att arten sedan dess lärt sig att sväva som kompensation. En annan teori säger att de alltid flutit, och att tassarna aldrig funnits. Islodjuren verkar inte bry sig om vad teorin säger.
