Frusen och den gnissliga isfågeln

En tidig vintermorgon, precis innan gryningen färgade himlen rosa, svävade Frusen ut från sina tysta isgrottor. Han älskade det här ögonblicket när allt var så stilla att man kunde höra snöflingor landa. Men plötsligt hörde han något konstigt – ett litet gnisslande ljud som kom från den frusna dammen.

Frusen svävade försiktigt närmare med sin långa svans balanserande bakom sig. Där, mitt på isen, satt en liten blå fågel som försökte sjunga. Men varje gång hon öppnade näbben kom bara ett roligt gnisslande ljud ut, som när man skrapar frost från ett fönster. Fågeln såg väldigt ledsen ut.

"Jag har tappat min röst," pep den lilla fågeln. "Jag drack av det kalla vattnet igår och nu låter jag som en rostig gångjärn!" Frusen tänkte efter. Han visste att isen ibland kunde knaka på det vackraste sätt – kanske kunde han hjälpa?

"Följ med mig," sa Frusen vänligt och svävade mot en liten grotta där isen var som allra tjockast. Där inne lät varje litet ljud som musik. Han bad fågeln att gnissla igen, och plötsligt studsade ljudet runt i grottan och blev till en vacker melodi!

Den lilla fågeln blev så glad att hon hoppade upp och ner på Frusens mjuka blåvita rygg. "Det var ju fint ändå!" kvittrade hon. De satt tillsammans och lyssnade på isen som knarrade och sjöng medan de första solstrålarna smög in i grottan.

Från den dagen kom fågeln ofta på besök, och Frusen hade fått en ny vän som förstod att även konstiga ljud kan bli till något vackert. Och ibland, om du lyssnar noga vid Vitfjället, kan du höra dem sjunga tillsammans i gryningen.