Den knasiga sanningen om vinterpallareer

Första gången en vinterpallare observerades av parkens grundare, trodde hon att det var en gammal kudde som blåst ut på sjöisen. Hon gick fram för att plocka upp den – och kuddarna knäppte till med ögonen och gäspade. Det sägs att arten har levt vid de frusna sjöarna så länge att den lärt sig känna igen sprickorna i isen på ljud. En vinterpallare kan ligga med örat mot isen i flera timmar och sedan plötsligt resa sig och ta tre steg åt sidan – precis innan en spricka bildas. Ingen vet hur de vet. Några tror att de drömmer om sprickorna i förväg. Knåsen är den enda art i parken som faktiskt verkar trivas mer när temperaturen sjunker. Han rullar ihop sig extra tätt vid minus tio, som om kylan vore en filt han tagit på sig.