Knås och det hemliga ljudet under isen

En kall vintermorgon låg Knås alldeles stilla på sin favoritplats vid den lilla frusna dammen i Puffparken. Han hade precis kavlat sig i den blöta snön och nu vilade hans mjuka sandgula mage mot den kalla isen. Plötsligt hörde han något konstigt – ett litet pip-pip-pip som kom någonstans underifrån!

Knås spetsade sina små runda öron och lyssnade noga. Han var van vid att höra lugna ljud under isen, men det här var något helt nytt. Vad kunde det vara? Han blev lite orolig när isen knäppte till, men sedan var det stilla igen.

Försiktigt hasade Knås fram över isen på sina breda tassar. Han följde det lilla pipandet ända till en stor snödriva vid dammens kant. Där, under ett snötäckt granris, satt en liten fågel som hade tappat bort sin familj!

Fågeln hette Pip och var rädd och frusen. Knås visste precis vad han skulle göra. Han lade sig ner bredvid Pip och lät sin varma, tjocka päls värma den lilla fågeln. Doften av granbarr efter snöfallet fick dem båda att känna sig trygga.

När Pip hade blivit varm igen började hon sjunga – men tyst och fint, för Knås hade berättat att han inte gillade höga ljud. Den mjuka sången ekade över den stilla morgonen och snart kom Pips familj flygande!

Pip tackade Knås med en liten fjäder som hon tappat, och Knås la den försiktigt i snön bredvid sig. Sedan lade han sig tillrätta igen med magen mot isen och log sitt lugnaste leende. Nu hade han både en ny vän och en fin fjäder att titta på under sina stillsamma morgnar.