Lova och den försvunna molnkudden

En morgon vaknade Lova och kände att något var fel. Hennes favoritmoln – det lilla runda som såg ut som en kanelbulle – hade försvunnit från himlen! Lova brukade alltid titta på det när hon låg på sin gren med magen uppåt. Nu var det bara tomrum där uppe, och det gjorde henne lite ledsen.

Lova svävade försiktigt genom Hängkronedalen för att leta. Hon rörde sig så mjukt att inte en enda kvist darrade. På hennes rygg hade det börjat växa lite mossa efter alla regniga dagar, och den glittrade i morgonljuset.

Plötsligt hörde hon ett litet fniss uppifrån. Där satt Tova, hennes bästa vän, och hängde på grenen bredvid. Tova pekade mot en stor ek längre bort. Bakom ekens krona gömde sig det lilla kanelbullemolnet – det hade bara flyttat på sig!

Lova svävade fram till eken och hittade den perfekta grenen. Inte för tjock, inte för smal, precis lagom. Hon lade sig på rygg och där var molnet igen, rakt ovanför henne som vanligt.

Tova kom och la sig på grenen intill. De sa ingenting, för det behövdes inga ord. Regndroppar började falla och samlade sig i mossans lena kuddar på Lovas rygg.

Snart doftade det av fuktig jord och äventyr. Lova log och blundade. Ibland är det bästa äventyret att hitta tillbaka till precis där man vill vara.