Rappel och den försvunna sjungande snäckan

En solig morgon vid Klapperbukten vaknade Rappel och sträckte på sin långa, mjuka kropp. Han hade sovit halvt begravd i den fuktiga strandsanden, precis som han älskade. Men när han tittade på sin rygg där alla hans fina snäckor brukade ligga, upptäckte han något förskräckligt – hans allra finaste snäcka var borta! Det var den stora rosa snäckan som sjöng när vinden blåste genom den.

Rappel slingrade sig oroligt längs strandkanten och letade överallt. Han kikade bakom de varma, soluppvärmda stenarna och under de torkade sjögräsen. Plötsligt hörde han ett litet pip från en klippskreva. Där satt en pytteliten sandkrabba som såg väldigt ledsen ut.

"Förlåt!" pipade sandkrabban och gömde sig bakom den rosa snäckan. "Jag hörde den sjunga så vackert, och jag ville bara lyssna lite." Sandkrabban hette Krill och hade aldrig hört något så fint som snäckans melodi förut.

Rappel blev inte arg alls. Han förstod hur fint det var att höra snäckan sjunga tillsammans med vågornas kluckande mot klipporna. "Du kan komma och lyssna på den hos mig när du vill," sa han vänligt. Krill blev så glad att hennes små klor klapprade mot stenarna.

Från den dagen hade Rappel en ny vän. Varje kväll när solen värmde stenarna vid Klapperbukten, kom Krill på besök. De låg tillsammans i den fuktiga sanden och lyssnade på den sjungande snäckan medan vågorna spelade takten.

Och Rappel tyckte att hans snäcksamling aldrig hade låtit så vacker som när han hade någon att dela den med. Han klapprade ihop två små snäckor av ren glädje – klapp, klapp, klapp – medan solen sakta gick ner över Puffparken.