Mosse och den försvunna gyllene stenen

En kväll när solen målade parken i honungsfärger upptäckte Mosse något förskräckligt. Hennes favoritsten var borta! Den lilla runda stenen vid lergruvan, den som var precis lagom varm och precis lagom platt, hade försvunnit. Mosse fällde ihop sina svampformade öron och tänkte noga efter.

Med långsamma, försiktiga steg började hon leta. Hon följde en rad myror med blicken, för myror vet alltid vad som händer i parken. Myrorna marscherade förbi en tuva, runt en stubbe och vidare mot bäcken. Mosse nuppade mjukt med nosen mot den mjuka mossan medan hon funderade.

Vid bäcken satt en liten groda som hette Plums. "Oj!" sa Plums och hoppade till. "Du smög dig på mig!" Mosse bad genast om ursäkt och förklarade att hon alltid rörde sig tyst och långsamt, det var bara så tummelurer var.

Plums hade faktiskt sett stenen! En nyfiken kråka hade tagit den för att den glittrade så fint i kvällsljuset. "Men kråkan tappade den i det höga gräset därborta," sa Plums och pekade med sin lilla grodtass. Mosse vecklade ut sina breda öron för att höra bättre och tackade så mycket.

I det höga gräset, precis där regnet hade börjat dofta i luften, hittade Mosse sin sten. Den var lite lerig nu, men det gjorde den bara ännu finare. Mosse drog in den underbara doften av regn och jord och kände sig alldeles lugn och nöjd.

Hon rullade tillbaka stenen till lergruvan och satte sig på den precis när himlen blev som mest gyllene. Plums hoppade förbi och vinkade, men den här gången sa grodan "Hallå!" först så att Mosse inte skulle bli överraskad. Och Mosse log sitt lilla tummelur-leende, för nu hade hon både sin sten och en ny vän.