Bölja och den försvunna morgonsolen

En morgon vaknade Bölja vid Skummingsrevet och märkte att något var fel. Himlen var grå och trist, och det persikoorangea morgonljuset som hon älskade så mycket syntes ingenstans. Hon rynkade på sin runda skalle och bestämde sig för att hitta solen.

Bölja svävade iväg längs de rosa klipporna och letade överallt. Hon tittade bakom stora stenar och under mjuka sjögräs. Plötsligt stannade vinden helt och allting blev alldeles stilla. Bölja tyckte inte alls om det – hon kunde inte ens snurra runt i något skum!

Just då hörde hon ett litet fnitter från en grotta i klippan. Bölja simmade försiktigt närmare och hittade en liten sjöstjärna som hade gömt sig där inne. Sjöstjärnan berättade att hon var rädd för det starka morgonljuset och hade önskat att det skulle försvinna.

Bölja log vänligt och förklarade hur fint det var när ljuset gjorde henne persikoorange på utsidan och turkos på insidan samtidigt. Hon erbjöd sig att visa sjöstjärnan. De väntade tillsammans, och Bölja höll andan och svävade helt still precis som hon brukade göra för skojs skull.

Sakta kom solen fram bakom molnen och målade havet i varma färger. Sjöstjärnan tittade storögd på hur Bölja glittrade i ljuset – det var faktiskt väldigt vackert! Hon var inte rädd längre.

Från den dagen möttes Bölja och sjöstjärnan varje morgon vid de rosa klipporna. De tittade på soluppgången tillsammans och sedan snurrade Bölja runt i det härliga skummet medan sjöstjärnan skrattade. Och Bölja tänkte att nya vänner var nästan lika fint som morgonljus – nästan.