Skimra och den försvunna visslingen

En kväll när solen sjönk bakom kullarna märkte Skimra något konstigt. Den sjungande dyndalen var alldeles tyst! Normalt brukade sanden vissla vackra melodier när vinden svängde, men nu hördes inte ett ljud. Skimra kliade sig bakom örat med sin långa tass och bestämde sig för att ta reda på vad som hade hänt.

Med sina tysta steg vandrade han uppför det högsta dynkrönet och spanade ut över den sandfärgade dalen. Där nere såg han något oväntat – en liten sköldpadda hade fastnat mitt i sanden och blockerade vindens väg genom dalen. Sköldpaddan såg både ledsen och generad ut.

Skimra gled elegant nerför dynen och hälsade artigt. Sköldpaddan hette Tull och hade gått vilse i dimman på morgonen. Nu var hans korta ben alldeles för trötta för att ta sig loss ur den mjuka sanden. Skimra log vänligt och sträckte fram en lång tass.

Försiktigt hjälpte Skimra den lille Tull upp på en sval sten i skuggan. Sköldpaddan suckade av lättnad och tackade så mycket att hans skal nästan skallrade. Skimra visade honom en säker väg ut ur dalen, bort från de trånga passagerna mellan dynerna.

När Tull hade vandrat iväg började vinden åter svepa genom dalen. Den vackra visslingen fyllde luften igen, och Skimra stod högt på dynkrönet i skymningens sista gyllene ljus. Han blundade och lyssnade lyckligt medan sanden sjöng sin kvällssång.

Från den kvällen brukade Tull komma på besök ibland, men alltid i skymningen och aldrig i morgondimman. Och Skimra hade fått en ny vän som också älskade att lyssna på dynernas hemliga musik.