Mosse och regndroppen som ville stanna

En eftermiddag satt Mosse på sin favoritsten vid Lergruvan och kände hur luften plötsligt ändrade doft. Hon vecklade ut sina breda svampöron och lyssnade noga. Långt borta hörde hon det – regn var på väg! Mosse älskade när regnet började falla, och hon vågade knappt röra sig av förväntan.

De första dropparna landade mjukt på mossan omkring henne, och en alldeles speciell droppe landade rakt på hennes nos. Droppen var så blank och rund att den såg ut som en liten kristall. 'Åh!' sa Mosse förvånat, för droppen rann inte ner som de andra – den stannade kvar och glittrade.

Mosse försökte sitta alldeles stilla så att droppen inte skulle trilla bort. Men plötsligt hörde hon steg som närmade sig! Det var hennes vän, ekorren Nils, som kom springande utan att meddela sig först. 'Hej Mosse, titta vad det regnar!' ropade han glatt.

Mosse ryckte till av överraskningen och droppen föll – men den landade på en mjuk mossa precis bredvid henne. 'Oj, förlåt!' sa Nils och sänkte rösten. 'Jag glömde att viska.' Mosse log och visade honom den glittrande droppen som nu låg där som en liten juvel.

Tillsammans satt de tysta och tittade på droppen medan kvällsljuset blev allt mer gyllene. Regnet slutade lika mjukt som det börjat. Till slut sjönk droppen sakta ner i mossan, men Mosse var inte ledsen – hon visste att den skulle bli till nya droppar en annan dag.

Nils viskade att han skulle komma tystare nästa gång, och Mosse nickade nöjt. Det var en alldeles perfekt regneftermiddag i Puffparken.