Sväl och den försvunna spegelbilden

En morgon vaknade Sväl i sin iskalla grotta och svävade ut för att titta i sin favoritpöl. Men när hon kikade ner i isen såg hon något konstigt – hennes spegelbild var borta! Istället låg ett tjockt lager av fluffig nysnö över hela pölen. Sväl viftade försiktigt med sin långa svans och undrade vart hennes spegelbild hade tagit vägen.

Hon svävade långsamt genom Puffparken och letade efter någon som kunde hjälpa henne. Det mjuka prasset från snön som föll på gammal snö fick henne att stanna och lyssna. Precis då kom en liten puff-varelse hoppande förbi och frågade varför Sväl såg så fundersam ut. Sväl förklarade att hennes spegelbild hade försvunnit under all den nya snön.

Den lilla puffen föreslog att de skulle blåsa bort snön tillsammans. Men Sväl skakade på huvudet och sa att det inte fick gå för fort. Hon tyckte att allt skulle få ta sin egen tid, även att hitta försvunna spegelbilder. Så istället la hon sig ner precis ovanför snöytan och väntade tålmodigt.

Solen gömde sig bakom ett moln och det vackra blågrå ljuset spred sig över parken. Sväl höll sin svans helt perfekt stilla och räknade i huvudet hur länge hon kunde ligga så. Den lilla puffen försökte också ligga still, men började fnissa efter bara tre sekunder.

Plötsligt började snön glittra i det speciella ljuset. Långsamt, långsamt smälte det översta lagret och blev till en tunn spegel av is. Och där – mitt i den blanka ytan – dök Sväls spegelbild upp igen! Hon vinkade försiktigt med tassen och spegelbilden vinkade tillbaka.

Sväl log sitt mjukaste leende och tackade den lilla puffen för sällskapet. Hon hade lärt sig att ibland behöver man bara vänta, så löser sig allting av sig självt. Sen svävade de två nya vännerna iväg tillsammans genom det stilla snöfallet, och Sväl höll svansen alldeles perfekt horisontellt hela vägen hem.