Smulan och den försvunna viskesången

En morgon vaknade Smulan i sin mossiga håla och märkte att något var annorlunda. Träden hade slutat viska! Hela Rotgrotteskogen var alldeles tyst, och det kändes som om skogen höll andan. Smulan klättrade ut ur sin håla med sina långa fingrar och tittade sig omkring med sina stora ögon.

Hon hittade sin pappa som satt på en tjock rot och såg fundersam ut. "Pappa, var har viskningarna tagit vägen?" frågade Smulan oroligt. Pappa sträckte fram sitt långa finger och Smulan grep tag i det med båda händerna, precis som hon brukade när något kändes konstigt.

Tillsammans kröp de djupare in i skogen, förbi de mörkaste stammarna där solen aldrig hittade in. Plötsligt hörde Smulan ett litet pip! Bakom en stor svamp satt en pytteliten vindfågel med vingen fast under en pinne. Det var hon som brukade viska i trädens löv!

Smulan använde sina smala, starka fingrar för att försiktigt lyfta bort pinnen. Vindfågeln flaxade tacksamt och flög genast upp bland grenarna. Inom några sekunder började träden viska igen, mjukt och lugnt som de alltid gjort.

Just då bröt en solstråle igenom löven och träffade Smulans nos. Hon kisade och gömde sig bakom pappas rygg. "Usch, solen igen!" pep hon, och pappa skrattade sitt tysta mosslurkskratt.

De kröp tillbaka till sin mysiga håla precis när regnet började falla. Smulan kurade ihop sig och lyssnade lyckligt på dropparna som plinkade mot barken bredvid hennes öron. Det var den bästa sången av alla, tänkte hon, och somnade med ett leende.