Sasa och den försvunna skuggan

En varm eftermiddag i Puffparken vaknade Sasa från sin middagslur under en stor kaktus. Hon sträckte ut sin långa, terrakottafärgade kropp och gäspade stort. Men något var fel – hennes älskade skugga var borta! Sasa tittade åt vänster med ena ögat och åt höger med det andra, men skuggan syntes inte till någonstans.

Sasa ringlade iväg mellan sandstenshögar och glittrande småstenar för att leta. Hon mötte en liten fjäril som frågade varför hon såg så orolig ut. "Min skugga har rymt!" pep Sasa och viftade bekymrat med sin långa svans. Fjärilen fnissade och fladdrade vidare, men Sasa förstod inte vad som var så roligt.

Vid den stora platta stenen träffade hon Mumla, en gammal och vis padda. "Kära Sasa," sa Mumla och log. "Din skugga har inte rymt – solen står rakt ovanför dig mitt på dagen, så skuggan gömmer sig under din mage!" Sasa tittade ner och såg en tunn, tunn rand av mörker precis under sig.

Sasa skrattade så hennes mörkare ränder nästan skakade loss. Hon hade varit så upptagen med att leta att hon glömt hur solen fungerade! "Tack snälla Mumla," sa hon och slog sig ner på den varma stenen för att vänta på kvällen. Hon räknade sandkorn med tungan för att få tiden att gå.

När solen äntligen började sjunka mot horisonten hände det magiska. Sasas skugga sträckte ut sig bakom henne, längre och längre, som en gammal vän som kom tillbaka. Vinden bytte riktning precis vid skymningen, och Sasa viftade glatt med svansen åt alla i parken.

Den natten somnade Sasa på sin favoritsten med skuggan tätt intill. Hon drömde om röda sandstenspelare och glittrande saltsjöar från sitt hem i Ringklovsöknen. I Puffparken var allt precis som det skulle vara – varmt, lugnt och utan någon brådska alls.