Sipp och den sjungande stenen

En morgon vaknade Sipp i sin mysiga lergruva under de gamla granarna. Hon sträckte ut sina svampformade öron och lyssnade noga. Någonstans djupt nere i marken hörde hon något konstigt – en liten ton som vibrerade genom jorden. Det lät nästan som om en sten sjöng!

Sipp kröp ut ur sin mossbädd och började leta. Hon tryckte magen mot marken och kände efter vibrationerna med hela sin runda, kastanjebruna kropp. De grå stimmorna på hennes rygg glittrade i det milda morgonljuset. Tonen ledde henne längre och längre in bland trädrötterna.

Till slut hittade hon den – en alldeles speciell sten med tre sprickor som såg ut som ett leende ansikte! När vinden blåste genom sprickorna började stenen vissla en liten melodi. Sipp blev så glad att hon nästan tappade balansen på sina korta ben.

Just då började det regna. Sipp vecklade ut öronen helt och hållet för att höra det allra första droppet träffa marken. Det var hennes absolut favoritljud i hela världen. Nu hade hon två fina ljud samtidigt – regnet och den sjungande stenen!

Sipp rullade försiktigt stenen hela vägen hem till lergruvan. Det tog lång tid för hennes små, metodiska steg, men hon hade inget bråttom. Hemma placerade hon stenen bredvid sin tjocka mossbädd där doften av gamla trärötter var som allra starkast.

Varje kväll efter det somnade Sipp till stenens mjuka visslande. Och om du någon gång går förbi de gamla granarna i söder och lyssnar riktigt noga, kanske du också kan höra den lilla melodin från Sipps sjungande sten.