Tova och den försvunna dimman

En morgon vaknade Tova och kände att något var fel. Dimman som hon älskade så mycket hade försvunnit från Hängkronedalen! Hon tittade åt alla håll från sin favoritgren, men allt var klart och soligt. Var hade den mysiga dimman tagit vägen?

Tova svävade försiktigt genom trädkronorna utan att röra en enda kvist. Hon letade bakom stora ekar och under hängande mossa. Plötsligt hörde hon ett litet pip nere vid bäcken.

Där satt en liten groda som såg ledsen ut. "Jag heter Plutt," sa grodan. "Jag försökte samla dimma i min hink för att göra mitt hem fuktigt, men nu är hinken tom och dimman är borta överallt!" Tova förstod att Plutt inte menat något illa.

"Dimman kommer alltid tillbaka," sa Tova mjukt. "Men jag kan visa dig ett ställe med fuktig bark och mjuk mossa istället." Plutt hoppade glatt och följde med Tova djupare in i skogen.

Vid en gammal stubbe hittade de det perfekta stället. Mossan var tjock och grön, och barken doftade underbart. Plutt kramade Tova så gott en liten groda kunde.

Nästa morgon vaknade Tova med dimma runt sig igen. Och på grenen bredvid satt Plutt och log. Nu hade Tova fått en ny vän att dela sina mysigaste morgnar med, och det var nästan bättre än dimman själv.