Gropa och den försvunna dimman

En morgon vaknade Gropa i Granskuggedalen och något var väldigt fel. Dimman som brukade ligga mjuk och vit mellan de gamla granarna hade försvunnit! Gropa älskade de kalla morgnarnas dimma mer än nästan allt annat, och nu var luften bara tom och klar. Hon bestämde sig för att ta reda på vart dimman hade tagit vägen.

Med sina mjuka hovar smög Gropa tyst mellan de hundraåriga träden. Trots att hon var stor och bredbentig hördes inte ett enda ljud när hon gick över mossan. Hon stannade vid en stor sten och lade örat mot den norra sidan där mossan var som tjockast. Kanske kunde mossan berätta något?

Plötsligt hörde hon ett litet fniss bakom en granstam. Där satt en pytteliten molnvispare och försökte gömma sig. Molnvisparen hade samlat ihop all dimma i en stor fluffig boll som den rullade framför sig. "Jag ville bara leka med den!" pep molnvisparen och såg lite skamsen ut.

Gropa lutade sitt stora huvud åt sidan och tänkte efter länge. Hon var inte arg, för hon förstod att dimma var alldeles för fin för att inte vilja leka med. "Vi kan dela på den", sa Gropa till slut med sin lugna röst. Molnvisparen blev så glad att den hoppade upp och ner.

Tillsammans rullade de tillbaka dimmans fluffiga boll till dalen. Molnvisparen sparkade försiktigt på den så att den sakta löste upp sig mellan träden igen. Snart låg den mjuka vita dimman precis där den skulle vara, och regndroppar började glittra på löven ovanför.

Gropa stod alldeles stilla i timmar efteråt och lyssnade på morgonen tillsammans med sin nya vän. Molnvisparen sov gott på hennes varma rygg, inbäddad i hennes mjuka bruna päls. Och varje dimmig morgon efter det kom molnvisparen förbi för att säga hej.