Mulla och den försvunna röda hatten

En morgon vaknade Mulla upp och ned i sin favoritgren och kände något konstigt. Hans nos viftade i luften – doften av mossa efter nattregn fyllde skogen, men något annat också. Något svampigt och spännande! Mulla sniffade länge och noga, för han bestämde sig aldrig för något förrän han hade luktat ordentligt på saken.

Med sina långa böjda klor klättrade han långsamt genom Vindeltopparna, där grenarna vävde ihop sig som ett grönt tak. Ljuset silade ner i vackra gröna prickar på hans gröngula päls. Plötsligt stannade han – där nere på en stubbe stod den finaste röda svamp han någonsin sett! Men precis när han skulle klättra ner, kom en vindpust och svampens hatt flög iväg som en liten röd frisbee.

Mulla gillade inte vind alls, men den där hatten var för fin för att tappa bort. Han tumlande försiktigt från gren till gren och följde efter hatten genom trädtopparna. Till slut landade den röda hatten rakt på huvudet på en liten fågel som satt och sjöng. Fågeln blev så förvånad att den tystnade mitt i en ton.

"Förlåt!" ropade Mulla och hängde upp och ned från en grov gren så hans sandfärgade mage syntes. "Det där är min svamphatt, men den klär dig faktiskt jättebra." Fågeln skrattade ett litet kvitter och lyfte på hatten med vingen. De tittade på varandra och började båda fnissa.

Fågeln hjälpte Mulla att bära tillbaka hatten till svampen, och Mulla bjöd sin nya vän på en bit av den godaste röda svampen. De satt tillsammans under lövtaket där inga starka vindar kunde nå dem. Mulla sniffade belåtet på sin svampbit i nästan fem minuter innan han tog första tuggan.

Från den dagen träffades Mulla och den lilla fågeln ofta i Vindeltopparna. Mulla lärde sig att ibland kan en bråkig vind blåsa dit något fint – som en alldeles ny vän. Och fågeln lärde sig att man aldrig ska stressa en Grentumlare som håller på att sniffa.