Driva och det försvunna knastret

En kall morgon vaknade Driva under sitt mjuka snötäcke vid Vitsippedalen. Hon sträckte på sin runda, fluffiga kropp och rullade ut i den friska luften. Men något var fel – när hon rullade framåt hördes inget knaster! Den härliga nysnön som brukade sjunga under hennes päls var alldeles tyst.

Driva blev orolig och rullade nerför backen mot Puffparken för att söka hjälp. På vägen mötte hon en liten fågel som hette Pipp. "Varför ser du så ledsen ut?" pep Pipp nyfiket. "Mitt knaster har försvunnit," suckade Driva och hennes isblå päls darrade lite.

Pipp flaxade upp på Drivas rygg och tillsammans rullade de genom parken. De letade under buskar och bakom stenar, men inget knaster hördes. Plötsligt såg de att solen hade smält snön lite grann – den hade blivit klibbig och våt! "Usch," sa Driva och rynkade på nosen.

Just då drog ett stort moln över solen och en lätt vind svepte in från bergen. Små, glittrande snöflingor började dala ner från himlen. Driva höll andan och tog ett försiktigt steg framåt.

KNASTER! Där var det igen – det finaste lilla ljudet i hela världen! Driva blev så glad att hon rullade ihop sig till en boll och rullade runt i ring. Pipp skrattade och flaxade runt henne som en liten snöstjärna.

När kvällen kom låg Driva nöjd begravd i ett nytt, mjukt snötäcke. Ångan från den frusna sjön värmde hennes nos och Pipp sov i ett träd alldeles intill. "Ibland," tänkte Driva sömnigt, "behöver man bara vänta på nya snöflingor och nya vänner."