Kira och den försvunna skuggan

En kväll när solen började sjunka bakom kullarna i Puffparken upptäckte Kira något konstigt. Hennes skugga var borta! Hon vred på sitt stora runda huvud och tittade överallt, men skuggan hade försvunnit. "Vart tog du vägen, lansen?" frågade hon och slingrade sig oroligt över den varma sanden.

Kira bestämde sig för att leta. Hon gled tyst och mjukt uppför den högsta sanddynen, där hennes pärlemoskimrande fläckar glittrade i kvällsljuset. Plötsligt hörde hon ett fnissande bakom en stor varm sten. Där gömde sig en liten sandmus som höll för munnen och skrattade.

"Förlåt!" pep sandmusen. "Jag såg din skugga dansa så fint, så jag låtsades vara den en stund!" Kira kunde inte låta bli att le med sina glittrande ögon. Det var faktiskt ganska roligt att tänka på en liten mus som försökte vara en lång, slingrande skugga.

"Du kan få följa med mig istället för att låtsas vara min skugga," sa Kira vänligt. Sandmusen blev så glad att hon hoppade upp på Kiras varma rygg. Tillsammans gled de nerför dynen precis när den första svala vindpusten smekte deras kinder.

De stannade vid de blanka sandkornen som speglade den rosa himlen. Kira visade sin nya vän hur man kunde se sig själv i sandkornen, och snart hade de hittat både Kiras riktiga skugga och tio till som lekte runt dem. "Skuggor är roligast när man delar dem," fnissade sandmusen.

När stjärnorna började synas på himlen somnade sandmusen tryggt intill Kira på en ljummen sten. Kira log och viskade godnatt till sin nya vän, medan parkens skymningsljus svepte in dem som en mjuk filt. Och skuggan? Den stannade precis där den skulle vara – tätt intill Kira.