Glö och det mystiska plingandet

En varm eftermiddag låg Glö nergrävd i sin favoritdyna med bara den stora nosen stickande upp ur sanden. Hon hade precis somnat när ett litet plingande ljud väckte henne. Pling, pling, pling! Glö rynkade på nosen och försökte ignorera det, men ljudet fortsatte.

Till slut klev Glö upp ur sanden med ett litet stön. Hennes korta tassar var fulla av sand och hennes stora huvud vägde tungt i eftermiddagsvärmen. Hon gillade verkligen inte att röra sig så här mitt på dagen, men någon behövde ta reda på vad som plingade så envist.

Glö lunkade långsamt mot den spruckna kalkstensplatån och hittade en liten Puffling som satt och grät. Pufflingen hade tappat sin klocka ner i en djup spricka och kunde inte nå den. Varje gång vinden rörde klockans band så plingade det sorgset därnere.

Glö tittade ner i sprickan och sedan på sina breda grävtassar. Det här kunde hon hjälpa till med! Sakta och försiktigt började hon gräva runt sprickan tills hålet blev stort nog att nå ner i. Den lilla Pufflingen hoppade av glädje.

När klockan var räddad kramade Pufflingen om Glös stora huvud så gott den kunde. Glö kände sig alldeles varm inombords, och det var inte bara från solen. Hon hade fått en ny vän, och det var värt att vakna för.

Sedan lunkade Glö tillbaka till Djupdynerna och grävde sig ner igen. Precis då började det regna några droppar, och lukten av het sand fyllde luften. Glö log med nosen i vädret – det här var minsann en alldeles perfekt dag ändå.