Dipp och den försvunna pärlemor-snäckan

En tidig morgon svävade Dipp längs Stenrevlarna precis som hon brukade. Luften luktade salt och tång, och solen värmde de stora klipphyllorna. Plötsligt stannade hon tvärt! Hennes allra finaste snäcka – den med det rosa pärlemormönstret – var borta från sin plats på klippan.

Dipp kände sig lite ledsen, för den snäckan hade hon hittat första dagen hon kom till Puffparken. Hon svävade fram över det grunda vattnet och tittade ner med sina stora ovala ögon. På sandbotten syntes massor av snäckor, men ingen av dem hade det där speciella mönstret som glittrade som en regnbåge.

Just då kom en liten krabba krypande längs strandkanten. Den hade något skimrande på ryggen som den använde som hatt! Dipp svävade närmare och såg att det var hennes pärlemorsnäcka. Krabban tittade upp med oroliga ögon och sa att hon hade hittat den på klippan och trott att den var bortglömd.

Dipp förstod genast att krabban inte hade menat något illa. Hon tyckte faktiskt att snäckan såg väldigt fin ut som hatt! Men krabban var ledsen och ville ge tillbaka den, för hon hade sett hur vacker snäckan var mot solljuset.

Då fick Dipp en idé. Hon svävade iväg över vattenytan och hittade två likadana snäckor med vackra mönster. En behöll hon själv och en gav hon till krabban. Nu kunde de båda ha varsin fin skatt!

Från den dagen brukade Dipp och den lilla krabban träffas varje morgon vid Stenrevlarna. De satt tillsammans på en varm klipphylla där solen legat länge och tittade på alla snäckor i vattnet. Och ibland, när krabban hade sin hatt på, skrattade Dipp så att hon nästan tappade svävningen.