Viska och det försvunna fröet

En kväll när himlen precis hade blivit lila upptäckte Viska något förskräckligt. Ett av hennes finaste frön var borta! Det var det lilla runda fröet med prickar som hon alltid lade längst fram i sin samling. Viska tittade under varje sandkorn, men fröet var spårlöst försvunnet.

Med sina långa, tysta steg började Viska leta genom Puffparken. Hon rörde sig så försiktigt att inte ens grässtrån märkte att hon gick förbi. Plötsligt hörde hon ett litet pip från en buske. Där satt en pytteliten skalbagge som såg väldigt ledsen ut.

Skalbaggen hette Kull och han grät små buggtårar. Han berättade att han hade hittat ett vackert frö och trott att det var en kudde, för han var så trött. Nu skämdes han för att han hade tagit det utan att fråga. Viska kände hur hon först blev lite sur i magen, men sedan mjuknade hon.

Istället för att bli arg satte sig Viska ner bredvid Kull i sanden. Hon lät sanden rinna mellan tårna medan hon tänkte efter. Sedan sa hon med sin mjuka röst att Kull fick låna fröet ibland, bara han frågade först. Kull blev så glad att hans små antenner studsade.

Från den kvällen blev Viska och Kull vänner. Varje skymning, precis i den sista lila minuten, träffades de vid dynerna. Kull fick sova på det prickiga fröet, och Viska fick en vän att lyssna på parkens tystnad tillsammans med. Och sanden visslade lite extra vackert för dem båda.