Glöd och den försvunna skymningen

En kväll i Puffparken hände något konstigt. Skymningens vackra orange ljus, som Glöd älskade mer än något annat, dök aldrig upp! Himlen gick direkt från blå till mörk, och Glöd stod på sin favoritklippa och blinkade förvånat med sina stora ovala ögon. "Vart tog min skymning vägen?" undrade hon högt.

Glöd började vandra sakta över sanddynerna för att leta efter det försvunna ljuset. Hon räknade dynerna medan hon gick – en, två, tre – precis som hon brukade göra för att tänka bättre. Vid den fjärde dynen hittade hon en liten grävling som satt och grät. "Jag tappade min orange lykta i sanden!" snörvlade grävlingen. "Nu blir det aldrig skymning!"

Glöd förstod genast vad som hänt. Grävlingen trodde att hans lilla lykta skapade hela skymningen! Hon satte sig försiktigt ner bredvid honom och berättade att skymningen kommer från solen, inte från lyktor. Men hon lovade ändå att hjälpa honom hitta lyktan.

Med sina långa ben och kloka ögon som såg allt letade Glöd överallt. Till slut hittade hon lyktan under ett stort kaktusblad, precis där det var skönast och svalast. Grävlingen blev så glad att han kramade om Glöds smala ben.

Just då kom det riktiga skymningsljuset sakta glidande över himlen. Allt blev orange och varmt och magiskt. Glöd log och tänkte att det här var den finaste skymningen hon sett på länge – för nu hade hon också fått en ny vän.

De satt tillsammans på den varma klippan och tittade på stjärnorna som tändes, en efter en. Grävlingen viskade tyst, för han visste nu att Glöd inte gillade oväsen på natten. Och Glöd kände sig alldeles varm och lycklig inuti.