Korall och den sjungande snäckan

En morgon när solen värmde klipporna vid Röda Revbenet hörde Korall något konstigt. Det lät som en liten melodi som bubblade upp från en tidvattenpöl. Hon spärrade upp sina stora ovala ögon och stirrade ner i vattnet utan att blinka en enda gång.

Där nere, bland sjöstjärnor och små krabbor, låg en snäcka hon aldrig sett förut. Den var spiralformad och skimrade i rosa och guld, och den verkade sjunga varje gång en våg sköljde över pölen. Korall visste att hon måste ta reda på mer.

Med långa, precisa hopp tog sig Korall från klippa till klippa. Hon älskade känslan av salta vindar i ansiktet och hur stenarna kändes varma under fötterna. Till slut hittade hon sin vän Tång, en gammal sjöborre som visste allt om havet.

Tång skrattade sitt bubblande skratt och berättade att det var en visslarsnäcka. De var väldigt sällsynta och sjöng bara för den som hade tålamod att lyssna ordentligt. Korall blev så glad att hon nästan trillade av klippan.

Hon hoppade tillbaka till sin tidvattenpöl och plockade försiktigt upp den fina snäckan. Den sjöng en liten havsvisa bara för henne, och Korall bestämde sig för att snäckan skulle få bo kvar i pölen.

Varje morgon efter det satt Korall på sin solvarma sten och lyssnade på snäckans sång. Och om du någon gång kommer till Röda Revbenet och hör musik från klipporna, då vet du att Korall och hennes sjungande snäcka har en riktigt bra dag.