Skval och den försvunna solstenen

En morgon när solen precis hade börjat krypa upp över Puffparken upptäckte Skval något konstigt. Hans favoritklippa, den stora varma stenen där han brukade sitta och titta på gryningen, hade en tom grop i mitten. Där hade det alltid legat en rund, gyllene sten som glittrade så fint i morgonljuset. Nu var den borta!

Skval reste sig långsamt på sina långa ben och blinkade med sina stora, nyfikna ögon. Han tyckte inte om att bli störd mitt i sin morgonklättring, men det här var faktiskt ett mysterium. Med sina långa grepp-klor klättrade han försiktigt nerför klippan för att leta efter ledtrådar. Varje steg var noggrant planerat, som om hans tassar visste precis var de skulle landa.

Nere vid sandkanten hittade han små spår som ledde mot kaktusbuskarna. Skval följde spåren sakta och bestämt, och hans terrakottafärgade rygg lyste varm i morgonsolen. Plötsligt hörde han ett litet fniss bakom en stor kaktus. Där satt en pytteliten sandmus som försökte rulla den tunga stenen framför sig.

Sandmusen tittade upp med stora, skamsna ögon. Den hade trott att stenen var en jättestor kaktusfrukt och ville ge den till sin mormor i present. Skval kunde inte låta bli att le lite, för det var faktiskt ganska gulligt. Hans blekgula mage skakade av ett tyst skratt.

Skval hjälpte sandmusen att hitta en riktig saftig kaktusfrukt istället, en som var nästan lika rund och fin. Sedan bar han försiktigt tillbaka sin solsten till klippan medan vinden spelade sin mjuka sång i sanden. Nu kunde han äntligen sitta absolut stilla igen och bara titta på hur parken vaknade.

Och varje morgon efter det vinkade den lilla sandmusen till Skval från kaktusbuskarna. Skval vinkade alltid tillbaka med en lång klo, även fast han egentligen inte gillade att bli störd. För ibland är nya vänner värt en liten paus i klättringen.