Pors och den försvunna kottens hemlighet

En kall vintermorgon hängde Pors upp och ner i sin favoritgren och njöt av den frostiga luften. Plötsligt hörde han ett litet pip nerifrån marken. Där stod en pytteliten mus som såg väldigt orolig ut. "Min finaste kotte har rullat bort!" pep musen. "Den med alla fröna i!"

Pors svingade sig försiktigt ner och landade mjukt i nysnön. Han stod alldeles stilla med armarna längs sidan och lyssnade. Granrullare kan höra saker som andra inte hör, som ljudet av en kotte som rullar långt borta. "Jag hör den," viskade Pors. "Den ligger vid den stora stenen."

Tillsammans gick de genom den tysta skogen mot Silversjöns strand. Pors rörde sig smidigt mellan grenarna medan musen trippade efter. När de kom fram såg de kotten – men den hade fastnat i en liten ishåla! Isen glittrade så vackert i morgonljuset.

"Åh nej, hur ska vi få upp den?" frågade musen ledset. Pors tänkte efter och fick en idé. Han hängde sig upp och ner från en låg gren och sträckte sina långa armar ner i hålan. Med försiktiga tassar lyfte han upp kotten utan att isen sprack.

Musen kramade sin kotte så hårt hon kunde och tackade Pors om och om igen. "Du är den bästa lyssnaren i hela parken!" sa hon glatt. Pors kände sig varm inuti trots den kalla luften.

Sedan den dagen brukade musen lämna en liten kotte vid Pors favoritgran varje vecka. Och ibland, om man är riktigt tyst vid Silversjöns östra strand, kan man se dem sitta tillsammans i gryningen och dela på fröna medan dimman dansar över vattnet.