Rulle och den försvunna kotten

En morgon vaknade Rulle i sin mysiga lergruva under de gamla granarna. Han hade precis räknat färdigt alla sina kottar – fjorton stycken, perfekt staplade i ett litet torn. Men nu var tornet bara tretton kottar högt! Rulle vecklade ut sina stora svampöron och lyssnade noga, men allt han hörde var regnet som pickade jämnt mot löven ovanför.

Rulle klev ut ur gruvan med långsamma, metodiska steg. Han hade ingen brådska, för brådska gillade han inte alls. Vid ingången hittade han små lerklumpar som bildade ett spår bortåt stigen. Någon hade varit här medan han sov, och den någon hade haft väldigt klumpiga tassar.

Spåret ledde förbi den stora myrstacken som Rulle alltid tittade på utan att röra. Där satt en liten kanin och snörvlade. Bredvid kaninen låg Rulles kotte. Kaninen berättade att hon hade tappat bort sin egen skatt – en sten med grön och grå lav – och trott att kotten kunde trösta henne.

Rulle fällde ihop öronen lite medan han tänkte. Sedan sa han: 'Jag vet var det finns fler sådana stenar, nere vid min gruva.' Kaninens ögon blev stora som blåbär. Tillsammans vandrade de tillbaka i det sköna regnet, steg för steg, utan någon brådska alls.

Vid lergruvan lät Rulle kaninen välja den finaste stenen med lav i grönt och grått. Kaninen kramade stenen och gav tillbaka kotten med ett litet hopp av glädje. Rulle räknade kottetornet igen – fjorton stycken, precis som det skulle vara.

Den kvällen satt Rulle vid gruvöppningen och kände doften av granbarr efter skymning. Han hade sin kotte tillbaka, och han hade fått en ny vän. Regnet fortsatte att picka mot löven, och Rulle räknade dropparna tills han somnade med ett litet leende.