Säv och det hemliga isansiktet

En dimmig morgon vid Silversjön upptäckte Säv något alldeles särskilt. Där, på en sten vid vattenbrynet, hade frosten bildat ett litet ansikte med runda ögon och ett snett leende. Säv stod alldeles stilla med sina långa ben och tittade på det i flera minuter. Hon viskade för sig själv: "Du är den finaste jag hittat hela vintern."

Men när Säv smög iväg för att hämta sin favoritkotte – en som nästan släppt från grenen men inte riktigt – hörde hon ett plask bakom sig. Hon vände sig om och såg att den lilla ekorren Pip stod precis vid hennes isansikte och nosade på det. "Vad är det här för konstigt?" frågade Pip högljutt. Säv rynkade på nosen, för hon gillade inte höga ljud när hon försökte lyssna på skogen.

"Det är mitt hemliga isansikte", viskade Säv och ställde sig bredvid Pip. "Om man är alldeles tyst kan man nästan höra det andas." Pip försökte stå stilla, men det pirrade i tassarna. Efter bara några sekunder hoppade han upp och ner och ropade: "Jag hör ingenting!"

Säv suckade, men kunde inte låta bli att le lite. Hon böjde sig ner och pekade på isansiktets mun. "Titta noga", viskade hon. "Ser du inte att det ler åt dig?" Pip lutade sig fram och kisade. Plötsligt sprack hans ansikte upp i ett stort leende. "Det ler ju verkligen!"

Tillsammans stod de tysta en liten stund och tittade på det frostiga leendet. Marken knarrade precis rätt under Sävs tassar när hon skiftade vikt, och dimman gjorde granarna till mjuka skuggor runt dem. "Vi kan dela på det", sa Säv till slut. "Men du måste fråga innan du rör vid mina kottar."

Pip nickade ivrigt och lovade att alltid fråga först. När solen äntligen kikade fram smälte isansiktet sakta bort, men det gjorde ingenting. Säv visste att vintern skulle måla nya ansikten, och nu hade hon någon att leta efter dem tillsammans med.