Piff och det försvunna snöspåret

En iskall morgon vaknade Piff till något konstigt. Hennes favoritsnöfläck – den mjukaste, puffigaste snöhögen i hela Puffparken – hade ett mystiskt spår tvärs igenom! Vem kunde ha rullat där mitt i natten? Piff bestämde sig genast för att ta reda på det.

Hon vältrade iväg mellan granarna, och hennes tjocka päls glittrade i morgonljuset. Spåret slingrade sig förbi den gamla stubben och ner mot bäcken. Piff stannade och lyssnade till granarnas sus – kanske de hade sett något? Men granarna bara viskade hemlighetsfullt.

Vid bäckkanten hittade Piff en liten snöhare som satt och darrade. 'Förlåt!' pep haren. 'Jag var så rädd för ugglan i natt att jag sprang rakt genom din snöhög!' Piff kunde inte låta bli att fnissa – spåret var alltså från en skrämd liten hare!

Piff rullade närmare och lade sig bredvid haren som en stor, mjuk kudde. 'Här är du trygg,' sa hon vänligt. 'Ingen uggla vågar sig nära en snövältare!' Haren kröp tätt intill Piffs varma, krämvita päls och slutade genast darra.

Tillsammans rulllade och hoppade de tillbaka till snöhögen. Piff visade haren hur man gör de allra djupaste avtrycken i nysnön. Snart hade de skapat ett helt konstverk av spår och avtryck som glittrade i solen.

När kvällen kom hade Piff fått en ny vän, och snöharen hade fått det mysigaste gömstället i hela parken. Och varje iskall morgon därefter väntade haren vid snöhögen, redo för nya äventyr med Piff – den mjukaste, rundaste hjälten i Puffparken.