Boja och den försvunna spiralsnäckan

En tidig morgon när solen precis hade börjat kittla vågorna vaknade Boja vid Skummingsrevet. Han sträckte på sin långa, droppformade kropp och kände den salta havsbrisen mot sin persikoorange mage. Men något var fel – hans favoritsnäcka med det fina spiralmönstret var borta från sin vanliga plats på klippan!

Boja svävade längs strandkanten och letade överallt. Han tittade under tångruskor och bakom de rosa klipporna i söder. Vågorna hjälpte honom att leta genom att lyfta upp sand och småstenar, men ingen snäcka syntes till. Bojas turkosa rygg skiftade oroligt i färgen.

Plötsligt hörde han ett litet fniss från en vattenpöl. Där satt en liten sjöstjärna och såg väldigt nöjd ut. Bredvid henne låg spiralsnäckan och glittrade i morgonljuset. Sjöstjärnan hade hittat den när tidvattnet drog sig tillbaka och tyckte att den var så vacker.

Boja förstod genast att sjöstjärnan inte hade menat något illa. Han förklarade vänligt att snäckan var speciell för honom, men att de kunde titta på den tillsammans ibland. Sjöstjärnan blev så glad att hon kramade Boja med alla sina fem armar.

Från den dagen brukade Boja och sjöstjärnan träffas varje morgon vid strandkanten. De gungade i vågorna tillsammans och räknade alla vita prickar som solen målade på vattnet. Boja hade hittat något ännu finare än sin snäcka – en helt ny vän.

Och spiralsnäckan fick en ny hedersplats på en klippa där både Boja och sjöstjärnan kunde beundra den tillsammans, precis när havsbris och solsken möttes.