Ludde och den försvunna dimman

En morgon vaknade Ludde tidigare än vanligt i Hängkronedalen. Han blinkade förvirrat och tittade omkring sig – något var fel. Dimman hade inte kommit! Utan sin mjuka, vita dimma kunde Ludde inte somna om igen, och han blev alldeles ledsen i magen.

Ludde svävade försiktigt genom trädkronorna för att leta efter dimman. Han rörde sig så mjukt att inte en enda kvist darrade. På en mossig sten fick han syn på en liten daggdroppe som glittrade. 'Har du sett dimman?' frågade Ludde, men daggdroppen bara blänkte tyst.

Plötsligt hörde Ludde något vackert. Det var Tova som satt på en stubbe och sjöng tyst för sig själv. Ludde hängde upp och ned från en gren och lyssnade med stängda ögon. 'Varför hänger du bakvänt?' fnissade Tova när hon fick syn på honom.

Ludde berättade om den försvunna dimman och hur ledsen han var. Tova pekade mot bäcken längre bort. 'Titta där!' sa hon. En tunn slöja av dimma hade gömt sig bakom de stora ormbunkarna – den hade bara sovit över sig!

Dimman vaknade långsamt och började sväva uppåt mellan träden. Snart var hela Hängkronedalen insvept i mjuk gråvit dimma igen. Ludde tackade Tova med en liten nick och svävade hem till sin favoritgren.

Han hängde upp och ned och tittade på hur hela världen blev bakochfram och alldeles lagom suddig. Mossan på hans rygg kändes mjuk och varm. Ludde slöt ögonen och somnade om med ett litet leende – precis som det skulle vara.