Pors och den lilla snöflingan som ville stanna

En tidig vintermorgon hängde Pors upp och ner i sin favoritgren och njöt av den kalla luften. Plötsligt landade en alldeles speciell snöflinga på hans nos – den var större än alla andra och glittrade som en liten stjärna. När Pors försökte titta på den närmare, hörde han ett pyttelitet pip. Snöflingan pratade!

"Snälla, hjälp mig!" viskade snöflingan. "Jag vill inte falla ner till marken och smälta. Jag vill bo kvar i granen för alltid!" Pors stod alldeles stilla och lyssnade noga, precis som granrullare brukar göra. Han förstod precis hur snöflingan kände – han älskade ju själv nysnö mer än nästan allt annat.

Pors klättrade försiktigt högre upp i granen där skuggorna var djupast och svalast. Han letade bland grenarna tills han hittade en liten koja av barr och mossa som någon fågel byggt för länge sedan. "Här!" sa Pors glatt. "Här når aldrig solen fram."

Men snöflingan var orolig. "Tänk om det blir sommar?" pep den. Pors funderade länge medan han balanserade på en gren. Sedan fick han en idé och skyndade sig ner till Silversjöns strand där isen fortfarande låg tjock och blank.

Han hittade en liten ishåla i strandbrynet, kall som vinternatt året runt. Där inne kunde snöflingan bo säkert. Pors bar försiktigt sin nya vän dit, och snöflingan dansade av glädje i det svala mörkret. "Tack, Pors!" glittrade den. "Nu kan jag stanna för alltid!"

Varje morgon, när luften var som kallast, besökte Pors sin glittrande vän vid ishålan. De brukade lyssna på tystnaden tillsammans – granrullaren och snöflingan som vägrade smälta. Och om du någon dag går till Silversjöns östra strand och tittar riktigt noga, kanske du ser något glittra i skuggan.