Knagg och det mystiska knakandet

En kall morgon i Puffparken vaknade Knagg av ett konstigt ljud. Det lät som tusen små ispinnar som knäcktes på en gång, fast ljudet kom från andra sidan Vitfjället. Knagg svävade upp ur sin isgrottan med svansen rakt ut bakom sig för att hålla balansen. Han var nyfiken – vem kunde göra sådana ljud så tidigt på morgonen?

Knagg svävade iväg över den frusna marken, precis en handsbredd ovanför isen som vanligt. Hans mjuka blåvita päls glittrade i morgonljuset och de gulbeiga fläckarna på magen såg ut som små solar. Plötsligt landade han lite för hårt och isen klagade med ett litet 'knirk'. Knagg log för sig själv – det där ljudet tyckte han om.

Vid den stora stenen hittade han sin vän Skare som åkte runt och runt i cirklar på isen. Skare var så duktig på att svänga, och Knagg ville också försöka. Han följde efter i Skares spår, men efter bara ett halvt varv började hans långa svans vifta åt fel håll. Poff! Knagg tappade balansen och rullade runt i luften som en fluffig blåvit bulle.

Skare stannade och fnissade vänligt. 'Du är bäst på raka linjer, Knagg!' sa han. Knagg nickade och skakade av sig snön från pälsen. Just då hördes det konstiga ljudet igen, och båda vännerna tittade mot en liten kulle.

De svävade och gled dit tillsammans och hittade en familj med issorkar som byggde ett nytt bo. Det var deras små tänder mot isbitarna som hade gjort alla ljud! Issorkarna bjöd in dem på frusna bärpinnar, och Knagg låg bredvid och vilade med svansen perfekt horisontellt.

När solen började gå ner svävade Knagg hem till sin grottan igen, mätt och glad. Ibland behöver man inte kunna åka i cirklar, tänkte han. Det räcker att man har vänner som tycker om en precis som man är – lite vinglig och väldigt gosig.