Sasa och den sjungande stenen

En varm eftermiddag låg Sasa på sin favoritsten och blundade. Plötsligt hörde hon ett konstigt ljud – ett litet surrande som kom inifrån stenen! Sasa öppnade ett öga och tittade misstänksamt på sin viloplats. Stenar brukar ju inte sjunga.

Hon lade örat mot den varma ytan och lyssnade noga. Ljudet var mjukt och brummande, nästan som en liten vaggvisa. Sasa blev så nyfiken att hon glömde att hon egentligen borde ta sin middagslur. Med sin långa svans knackade hon försiktigt på stenen.

Då stack ett litet huvud upp ur en springa! Det var Humla, en pytteliten fluffig humla som hade byggt sitt bo under stenen. "Förlåt att jag väckte dig," sa Humla förläget. "Jag brukar alltid nynna när jag jobbar."

Sasa log med sina stora mandelformade ögon. "Det var den finaste väckarklocka jag någonsin hört," sa hon. Hon rullade sig åt sidan så att solen värmde både henne och Humlas lilla bo. De två blev snabbt vänner.

Varje eftermiddag efter det låg Sasa på sin sten och lyssnade på Humlas nynnade melodier. Ibland viftade hon med svansen i takt till musiken. Och Humla tyckte att det var mysigt att ha en stor, varm ödla som granne.

Sasa lärde sig att de bästa sakerna ibland gömmer sig precis under näsan på en – eller under stenen, om man är en klocködla. Och om man bara lyssnar noga kan till och med stenar börja sjunga.